och så fick hon ett namn!

jag har sagt det förut och jag säger det igen - det är verkligen det roligaste privilgiet att få och kunna bebisblogga, i syrrans ställe, utan att själv behöva reproducera sig, hoho. barn är ju så tacksamma att fotografera, särskilt bebisar. så här kommer en tillbakablick på dopet som ägde rum på svenska dagen, det vill säga förra söndagen.

lilla Anni, som hon nu officiellt heter, fick ha dopklänningen som mamma gjort till oss syskon för evigheters evigheter sedan. mamma stod också för de rosa småbröden med bokstaven A som dekoration, jag tror att vi alla haft likadana på våra dop, med varsin egen bokstav.

jag hade den stora äran att hålla lillen under dopceremonin. hon sov som en smockstock genom hela ceremonin, så det var mycket lugnt i kyrkan den eftermiddagen.

systern a.k.a mamman a.k.a festvärdinnan - sjukt snygg, hursomhelst.

A var sömnig som få och gäspar glatt på ungefär varje bild, haha.

A körde ett hejvilt famnrally under dagen, gladast av alla famnar var nog i den minsta systerns, eller jag menar, minsta mosterns famn!

och mamma som nuförtiden är mormor, roligt värre att tänka sig!

gäsp-ligan!

och så var det med den dophistorien! systerdottern fick ett finfint namn, festfikat var sött och heltrevligt, bland festgästerna fanns det många roliga att hälsa på, och vi kom oss hem helskinnade med varsitt fadderintyg i bakfickan. avslutningsvis: ÅÅÅÅÅH, anni är så fin.

ett extra hjärta

inga breaking news på någon vänster, förutom att jag faktiskt fortfarande finns till. även om kreativiteten gått i nåt slags evighetside, är kameran full av bilder som väl kunde platsa här på bloggen. fast det får bli en annan gång! för jag ska egentligen inte spendera min lediga förmiddag här på hållplats datorn, utan jag ska fira tisdagsledigheten med att städa.

men jag måste bara dela med mig av några bilder på lilla A. jag skulle kunna sitta i timmar och stirra på alla bilder av henne, hon är så fin, och jag önskar hon och hennes lilla familj kunde bo här i min granne typ, men det tragiska är ju dom tjugo milen som skiljer oss åt. buh! förra veckan hade vi dock äran att få systern och A på ett litet övernattningsparty hit till tammerfors, och igår kramade jag bebisen genom hela dopceremonin. nu får jag bara försöka överleva på eftersvävet. lillen är redan duktiga 50 centimeter lång och väger nästan hela 4 kilogram. hon är, vill säga, fortfarande den minsta människan jag känner. och underbaraste (hon slåss duktigt om favorit-människan-i-mitt-liv-titeln med herr johansson, haha).

   

all the pretty little horses

det är inte riktigt klokt hur skönt det kan kännas med helg. och fastän det känns så lagom skönt nu, så kunde läget ännu förbättras avsevärt: a. om jussi inte låg nerbäddad i sängen i 39 graders feber, b. om jag var frisk som en nötkärna, c. om jag inte var tvungen att jobba imorgon. men tja, tidigare satt jag i soffan tätt intill herr johanssons kokheta sovande kropp och smuttade kranbärs long drink och kollade Freaky Friday med Lindsay Lohan, så jag kan ju inte klaga, hehe. den febriga mannens heta hud är på ett komplicerat sätt en mycket behaglig grej, det känns som att ha en massiv, alldeles perfekt uppvärmd havrekudde tätt intill, även om the-human-havrekudden inte är särskilt social eller glättig i det tillståndet (om man bortser feberyrandet, haha, det måste ju vara världshistoriens roligaste grej).

men bildmaterial från förra helgen, för att peppa mig inför morgondagens barnglada jobbskift! vi var nämligen och barnvaktade fadderdottern och hennes storebror från lördag till söndag. mycket rolig helg, mycket god mat, mycket knäppa lekar och mycket skojiga barn! alltså lilla N, hon är så underbart fin och festlig.

turn your turn away

tystnaden när den är som längst och bäst. i vanlig ordning så slår photoshop på error-mode när man försöker få något gjort, och ja, förutom photoshop, känns det som att hela min kropp gått över till ett slags error-koma. när jag bråkade mig igenom en helvetesförkylning i augusti trodde jag att jag möjligen skulle slippa bli mer sjuk innan typ influensaepidemin nästa år - men så fan heller att jag slapp. så gick jag och blev med halsont för typ en månad sedan, som nästan genast utvecklades till en hosta från helvetet, och sedan dess har jag dragits med den hostan. mitt huvud som aldrig drabbas av huvudvärk annars, håller på att sprängas i tusen bitar av all värk som det föreviga hostandet orsakar. så det om det, årets klagosång är nu joddlad, så nu ska jag fortsätta dricka te (jag tror inte att det ens nuddar nära på verkligheten om jag säger att jag baddar halsen med sisådär fem liter te om dagen) och fundera över halloweenpyssel, julklappar, vinterkläder, första snön och grejer. och så en titt i arkivet på det.

steget mot vintern

imorse när jag cyklade till jobbet var det för första gången i höst så kallt att mina fingrar höll på att dö den fruktansvärda frostdöden där de krampaktigt kramade cykelstyret, och motvinden och duggregnet höll på att isa till huvudet ända in i hjärnkontoret. imorgon är det definitivt dags att klä på sig vantar och mössa! just nu känns det helt ofattbart att det faktiskt varit sommar i det här landet nån gång också, trettio plusgrader känns ljusår bort. den stora trösten fick jag idag när jag såg att citymarket byggt upp julavdelningen igen! platstjulgranarna och julpyntet värmde faktiskt hemkst mycket i min förkylningsförbannade själ.

up from below

den här hösten är på många sätt den bästa på många långa år. äntligen börjar jag komma ikapp mitt förstånd, äntligen känns det som att jag kan fullända alla år som gått med att riva sönder någon av de sista livlinorna till spärren i livet. det är bra på alla sätt och vis. jag undersöker själen, formar fysiken, tänker på hur livet kan se ut om ett år, om fem år, om en hel livstid. jag har plötsligt massvis av möjligheter att utmana mig själv på alternativa sätt. inget att klaga över. bara saker att tänka över. bra saker.

saker att se framemot: födelsedagarna i november, systerdotterns dop, coldplays skivsläpp och julen, exempelvis. och galna dagarna förstås, hehe, first up!

ett kafferep

vi fick eftermiddagssällskap idag till en liten stund, vi passade på att grädda rispiroger och laga äggsmör (vet ni förresten att det blir skitbra om man rör ner några matskedar grynost i äggsmöret?) och koka kaffe. och sällskapet var sjyssta nog att ta med sig ett bord när de kom! vårt matbord står just nu och trycker på den lokala yrkesskolan, hos ytbehandlarna. det är meningen att det äntligen ska få den vita färgen jag så länge önskat. och kanske kommer det nymålade bordet innan september blir oktober, det hoppas vi. men som sagt - våra enormt trevliga gäster hade med sig ett bord som vi nu tillfället kan fylla ut tomrummet i köket med.

bebisbloggen

det bästa jag nånsin skrivit här på bloggen: i måndags blev jag moster! för min lillasyster nere i helsingfors fick en liten, liten pytteliten bebis. när jag talade med henne en halv timme efter förlossningen lät hon ungefär som att hon aldrig gjort annat än fött barn till världen. glad och pigg som lärka. bebisen var en liten tjej på hela 44 centimeter och 2340 gram. liten som få, född i vecka 37, men frisk som en nötkärna och mycket välmående. mycket rolig förmån att få blogga bebis i syrrans ställe, hehe. igår var vi hursomhelst och hälsade på den lilla familjen i huvudstaden.

hon var ungefärligen det minsta och finaste jag någonsin sett.




ett blöjbyte (pappans första!) ägde rum när vi precis anlänt, lillen var jättejättejätteolycklig. åååh, titta på det lilla ledsna ansiktet!

jag var nästan själv tvungen att gråta en skvätt, inte för att bebisen ogillade blöjbytet så mycket, utan mest för att jag blev så ledsen när jag tänkte på dom pyttesmå stackars hälarna som använts till blodprovstagning.

fast sen blev den lilla hemskt nöjd och harmonisk när det blev frågan om amningsstund. systern käkade metrilaku för glatta livet och sa att amningen gör henne så sjukt hungrig, och att ingen mat i världen kunde stilla hennes hunger, hehe.

we had our moment när lillen var lagom mätt...

... men när hon studerat mitt ansikte tillräckligt lång tid (i cirka fem sekunder) genom ett halvöppet öga, blev hon jätteledsen och vrålhungrig igen, hoho.

medans lillen sen sov som en miniatyrstock, visade noora en bild på hur magen sett ut precis innan förlossningen. hon som varit smyggravid i typ åtta månader med världens minsta mage, hade bevisligen sett ut att verkligen vara på smällen den sista veckan innan lillen kom.

S var förmodligen stoltaste pappan i stan.

när besökstiden gått ut för länge sen, var vi tvugna att åka hem igen. trots att jag helst lämnat kvar på bb resten av mitt liv med lilla systerdottern. tack och puss och på återseende, så fort som möjligt!