igår var det exakt tre månader sedan jag låg på TAYS och födde barn. tre månader börjar kännas som en tillräckligt lämplig distans till händelsen för att vilja publicera en berättelse om den. förlossningsberättelsen som sådan känns alltför personlig, och dessutom blev den APlång. så jag kör en förlossningsberättelselista istället, det känns lättsammare, men blev nog minst lika lång som den ursprungliga berättelsen ändå, hehe. jamen okej, here we go.
10 innan-förlossningen-satte-igång
1. för det första. jag var livrädd för förlossningen, och fick akut panik & ångest
av blotta tanken på den. förlossningsrädslan skuggade ner sommaren speciellt.
alldeles i slutet på juli var jag till TAYS mödravårdspolikliniks enhet som
behandlar just förlossningsrädsla, och träffade en barnmorska som gick igenom
all ångest med mig. jag talade ut, grät, hyperventilerade, lyssnade, bollade
alternativ och tankar. från det att jag plussade, hade jag varit bombsäker på
att jag skulle kräva kejsarsnitt, om det så var det sista jag skulle göra, men
började tänka om ju närmre det beräknade datumet jag kom.
2. tre veckor innan BF var jag åter på ett besök till TAYS, till samma enhet, och
träffade denna gången en läkare som vi skulle bestämma det möjliga datumet för
kejsarsnitt med. läkaren kollade både mitt bäcken och uppskattade med ultraljud
storleken på bebisen, och avgjorde att det knappast skulle medföra några risker
för mig att föda naturligt. allt stod väl till på alla plan. och så skippade
jag kejsarsnittet. mitt i alla rädslor, var rädslan för bebis hälsotillstånd
störst, och riskerna för bebis skulle ju vara allra minst i en naturlig
förlossning.
3. i min värld existerade inte tanken på att graviditeten skulle gå över tiden. även om
ju det alternativet var mer troligt än att jag bebis skulle komma innan utsatt
tid. på det sista läkarbesöket på TAYS, hade jag redan fått tid för
överburenhetskontroll på mödrapolikliniken. om allt var okej med bebis då,
skulle jag få en igångsättning för att slippa våndas och panika över bebis
storlek.
4. läste
blondinbellas blogg regelbundet under graviditeten, haha... hon hade ju BF bara
tre veckor efter mig. läste om hennes förvärkar, om hur de hade olika karaktär
redan. när den beräknade tiden för bebis började närma sig utan att NÅGOT
hände, blev jag förtvivlad och tänkte att bebis ALDRIG skulle komma. jag måste
vara den ENDA höggravida kvinnan i världen utan onda sammandragningar eller
förvärkar i vecka 39+3, och definitivt den enda gravida kvinnan vars bröst inte
läckte mjölk dagarna i ända. jag FÖRSÖKTE verkligen att inte jämföra mig med
andra, men det är möjligt att jag grät en skvätt om just situation blondinbella
ändå åt jussi bara någon timme innan förlossningen sedan faktiskt kom igång, hehehe...
5. veckan jag hade BF, fick jag två förutspåelser om att magen var så hög att det
"definitivt tydde på novemberbebis". dog irritationsdöden x 1000.
6. var till gymmet dagen innan förlossningen körde igång. ett par kunder från jobbet
kom och gratulerade till graviditeten, och trodde inte sina ögon/när jag
berättade att jag dagen därpå hade BF.
7. jag
hade två utsatta beräknade födelsedatum. ett den 24.10 som var det datum som
överensstämde med tre ultraljud, och det officiella datumet den 25.10, som
räknades efter menstruationscykeln. jag räknade hela tiden med det 24., i alla
papper stod det alltid den 25..
8. vaknade
alltså upp till en helt vanlig dag torsdagen den 24.10. inga värkar whatsoever,
allt var bara precis som vanligt.
9. på
torsdag den 24.10 var jag till rådgivningen. barnmorskan skakade på huvudet och
sa att det knappast skulle bli någon bebis den här helgen, heller. tidigare
hade hon sagt att huvudet var fixerat, men beklagade att hon nog var tvungen
att ta tillbaka det, för även om bebis huvud låg lågt, var det absolut inte
fixerat. gick hem. grät ut all hopplöshet. sov i tre timmar på raken.
10. eftersom ju bebis inte verkade ha några avsikter att komma ut inom den närmsta framtiden, var jag inte särskilt orolig över att behöva avboka lunchdejten med en väninna på stan och födelsedagsfest hos jussis bror dagen därpå. tji fick jag!
9 steg för steg
1. torsdagskvällen den 24, hade vi promenarat
lite, badat bastu och slutligen ätit pizza i soffan samtidigt som vi slötittade
på idols. vid halv tio, fick jag en brännande
värk nere i ryggen. det var ju som fan, tänkte jag, och värmde vetedynan att
badda ryggen med.
2. ryggvärken gick inte om, lättade lite
grann nu som då bara, och lite senare lade sig ryggvärken om magen
också. jag undrade hoppfullt om det här
var det som hette förvärkar. jublade lite inombords och tänkte att min kropp
kanske ändå skulle klara av att förlösa ett barn – nån gång nästa vecka.
3. sen fattade jag plötsligt att det ju var
ganska regelbundna värkar som kom och gick. ville inte ta ut något hopp om
förlossningen, och sa inget åt jussi än. laddade ner en contraction timer app
på telefonen och klockade de flöljande värkarna. klockan var nästan elva, och
de första klockade värkarna kom med 8 minuters mellanrum.
4. jussi frågade om jag hade ont och vad
sjutton jag riktigt höll på med när jag gick omkring och gungade och försökte
hålla minen. sa att jag inte riktigt visste vad som var på gång, men att han
kanske kunde förbereda sig lite grann på att möjligen avboka morgondagens
arbetsdag.
5. hoppade ivrigt i säng och tänkte att jag
nog fasiken måste försöka sova och ladda
batterierna medan värkarna var såhär medgörliga. men det gick inte särskilt
bra, eftersom det kändes omöjligt att ligga kvar i sängen när värkarna kom.
6. det var ju så himla svårt att veta NÄR man
faktiskt skulle åka in. jag var ju såklart orolig över att bli kvar hemma för
länge och stressförlösa på några röda på bb när vi kommit in
(HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, did not happen), och ville hellre åka in för tidigt än
för sent. så sagt och gjort kvart i fyra, efter fem timmar av regelbundna värkar,
åkte vi in. SÅ GALET SPÄNNANDE!
7. var öppen dryga 1,5cm när jag undersöktes
på förlossningen. ctg-kurvan visade på tydliga värkar och pigg bebis. eftersom
det var lugnt inne på förlossningen den natten, hade vi fått bli kvar där, men
beslöt oss ändå för att åka hem. barnmorskan tipsade om att försöka andas genom
värkarna i någon timme till med hjälp av vetekudde och varm dusch. jag undrade
om värkarna kunde bli så mycket värre (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, herregud if i only
knew), och barnmorskan var inte särskilt tröstande eller peppande när hon sa
att det här nog inte var NÅGOT emot vad det ännu skulle bli. men hon hade ju
rätt.
8. kom hem vid fem, bosatte mig i duschen och
övertalade jussi om att försöka sova medan jag försökte överleva värkarna. att
sova själv var ju dunderomöjligt. jag låg/stod/satt alltså i duschen, kräktes
under och mellan värkarna och känslotillståndet var nästintill vidrigt.
duschade kokhett i fyra timmar, väckte den sovande soon-to-be-pappan och åkte in till förlossningen igen vid elva.
9. höll på att dö när barnmorskan vid den här
kontrollen meddelade att jag var öppen NÄSTAN 2,5 cm. noll sömn och intensiva,
ihärdiga värkar och resultatet var 1 centimeter sedan förra kollen för sju
timmar sedan! barnmorskorna sa att dom skulle göra iordning ett rum åt mig, jag
fick byta kläder och valde att ta lavemanget som barnmorskan erbjöd (det gjorde
mig lite lugnare mentalt för det som skulle komma, hehe). nån gång mellan tolv
och ett blev vi flyttade upp till förlossningssalen!
8 förberedelser
1. läste in mig på ALLT och var förberedd på ALLT. det var ett konkret sätt
att förbereda mig på det ovissa som väntade och på så vis lätta på ångesten och
skräcken inför förlossningen. jag planerade inte, för det skulle ju troligen
bara förvärra situationen, men försökte veta så mycket om så mycket som
möjligt.
2. TAYS förlossningsinformation. de flesta sa att det var ett totalt onödigt
waste of time, men jag kände att det skulle vara tryggt att bekanta sig med
förlossningsmiljön på förhand. verkligen inget waste of time om man frågar mig,
det var ett bra informationstillfälle med mycket praktiska råd och anvisningar om var man skulle parkera bilen när man kom, vad som skulle hända, osv.jag var dessutom mycket trygg med vetskapen om att få föda på ett stort och duktigt universitetssjukhus.
3. hallonbladste. det heter ju att teet ”bara” ska förbereda livmodern inför
förlossningen, men jag hoppades väl i smyg på att det skulle kicka igång
den i misstag också, hehe. eftersom jag inte hade nåt att förlora på
hallonbladsteet, tankade jag det morgon till kväll de sista veckorna. gott är
det ju inte. men ner gick det. och vetefan om det slutligen hjälpte något. kanske i återhämtningsprocessen, ja?
4. att i bristningsförebyggande syfte massera de kritiska
områdena med mandelolja var också en skojig sysselsättning de sista veckorna, ehheh.
5. bb-väskan. den packade jag redan vid vecka 35, och där hängde den sen, i hallen, och väntade på att få rycka ut.
6. mammayoga. jag provade bara en gång, några veckor innan BF. kan medge
att jag hade en lite dålig attityd mot yoga över lag innan dess, men det var
faktiskt en mycket positiv överraskning. och bara den där ena gången gav mig
mycket hjälp med avslappning och andning. man skulle ju gått oftare!
rekommenderar varmt!
7. att uppehålla fysiken. min graviditet var mestadels bara roligheter och
positiva saker, och hindrade mig inte från att röra på mig. mot slutet av
graviditeten blev det urjobbigt att promenera, men jag envisades på ändå. jag
cyklade glatt på ända till slutet (det var ju mycket enklare än att promenera),
och gick på gymmets gruppträningar ett par gånger i veckan. vill tänka att det
hjälpte mig. åtminstone i återhämtningen efter förlossningen.
8. mantran och positivt tänkande. kunde ju
inte annat än tänka positivt inför förlossningen, lita på att allt
skullegå bra. allt annat hade ju varit att skjuta sig i benet. ett av mina
inövade mantran var att komma ihåg att förlossningssmärtan är positiv, att
varje värk är en värk närmare bebis.
7 känslor
1. förväntansfullheten när förlossningen äntligen kom igång.
2. den bottenlösa hopplösheten när förlossningen inte framskred, utan
värkarna bara avlöste varann utan att något hände.
3. den tjocka dimman som uppstod i hjärnan när barnmorskan höjde
lustgasdosen till max och jag äntligen började känna effekt av den, hehe.
4. tidslösheten överraskade mig. timme på timme bara flög förbi, klockan
bara tickade iväg! när det berättades att en förstföderskas förlossning i snitt
tar 14 timmar, lät det som en evighet, men gud, hade antagligen kunnat föda i
tio år utan att ens fatta att natt blivit till dag, haha. man har annat att
tänka på!
5. irritationen jag kände mot barnmorskan i krystningsskedet. det tog ju
förjävla ont hela tiden, och hon var där med sina händer hela tiden (och gjorde
sitt jobb, ja, och troligtvis även sitt allt för att jag skulle slippa
spricka). hade mest lust att fräsa ”SJAS MED DIG! SJAS! SJAS FÖR FAN!”. i något
skede började barnmorskan dessutom tjoa om att hon ser ett litet huvud med
massa mörkt hår, och det gjorde mig nästan jätteilsken, hehe. grejen var nämligen
att jag dagen innan hade läst en dum förlossningsberättelse om hur barnmorskan
i krystningsskedet hittat på att peppa kvinnan till att krysta med att säga att
hon redan ser mycket mörkt hår, fastän bebis sen föddes utan hår. en mörkhårig
bebis var det sista jag väntade mig, så jag trodde att jag gick samma öde till
mötes som i förlossningsberättelsen.
6. inget väger upp mot den enorma lättnaden och lyckan som sköljde över mig när bebis
äntligen var ute. den går inte att förklara.
7. NEVER, EVER, again-löftet som man ger åt sig själv när allt är över,
hehehehehe.
6 det-gick-inte-som-på-film (på både gott och ont)
1. hade föreställt mig en så naturlig förlossning som möjligt. helst utan
ryggmärgsbedövningar och oxytocin. den föreställningen fick jag ju dra ett
streck över ganska snabbt efter att jag fått komma till förlossningssalen; även
om jag inte varit rädd eller orolig över hur värkarna skulle kännas, så var de
absolut mycket kraftigare än jag någonsin kunnat föreställa mig. efter 15
timmar av värkar, bönade och bad jag om epiduralen på mina bara knän, ungefär.
och barnmorskan berömde mig för det beslutet. epiduralen hann jag få två doser
av. den andra dosen slutade verkade bara några tiotals minuter innan det var
dags att krysta.
2. för att fortsätta på föregående punkt om naturlig förlossning med så få
ingrepp som möjligt: öppningsskedet var ju så långsamt och utdraget, att
barnmorskan både fick ta hål på hinnorna och få fart på värkarna med
oxytocindropp. det gick bra ändå, vet egentligen inte vad jag varit så rädd
för.
3. slemproppen som jag gick och väntade på dag ut och dag in, löftet om att
bebis någon gång skulle födas, gick ju inte heller förrän precis innan det togs hål på hinnorna. typiskt va. även om jag visste att den kunde gå alldeles obemärkt, och att det nog var det troligaste...
4. bebis föddes med navelsträngen runt halsen, och var mycket tystlåten de
första lååånga sekunderna. jag fick lite panik, men barnmorskan var bara lugn
och sa att allt var bra. sen, en evighet senare, grät bebis äntligen! var i
efterhand mycket tacksam över att barnmorskan inte sa nåt om navelsträngen
under själva krystandet, hade förmodligen tappat koncentrationen och panikat
ögonblickligen.
5. och det legendariska ”congratulations, it’s a boy/girl”-filmmomentet,
som barnmorskan säger två sekunder efter att bebis är ute, kom ju aldrig, haha.
vid något skede efter att bebis äntligen fått fram sina första ljud, frågade
jag ”vad blev det då?!” och barnmorskan svarade ursäktande med att hon
inte hunnit kolla efter än, hehe.
6. hade packat med mig värsta smarriga matsäcken till förlossningen - föreställde mig hur jag sitter och motiverar mig själv till att föda med hjälp av chokladkex och aprikosvichy, hohoho... kräktes ju pestopizza ända till morgonen den där natten mellan torsdag och fredag, och hade verkligen ingen lust att äta nåt efter det. lustgasen och att andas genom värkarna överhuvudtaget gjorde mig dock sjukt törstig, och försökte både dricka vatten, vichy, jaffa och jordgubbskräm (barnmorskan tvångsbjöd mig på det sistnämnda, hehe), men ja. allt kom ju upp och ut igen. slutligen sa barnmorskan att det nog var bäst att sluta kräkas slut på krafterna, och så fick jag sockerlösningsdropp istället.
5 ögonblick
1. jag höll på att köra värsta lustgasracet när barnmorskorna hade
skiftesbyte och vår nya barnmorska kom in och presenterade sig. min hjärna var
ju totalt blåst för stunden, men jag fattade ändå någonstans att den nya
barnmorskan var så bekant på något sätt. började i panik i min virriga hjärna
klura ut var jag sett henne tidigare, jag ville absolut inte att någon
halvbekant skulle vara med i den här intima processen. slutligen visade det sig
att hon var samma barnmorska som jag diskuterat min förlossningsrädsla med i
somras, hon kom till och med ihåg mig. jag blev så lättad, och så väldigt
väldigt glad, trygg och tacksam över att just hon råkade få ta hand om min
förlossning.
2. när vi kom in till förlossningen för andra gången, föreslog barnmorskan
att jag skulle lindra smärtan med att duscha varmt ett tag när vi väl kommit
till förlossningssalen. jag som nyligen duschat i fyra timmar, ville frustrerat hälsa barnmorskan om att hon vänligen kunde trycka upp duschen där ryggen byter namn och istället erbjuda mig den starkaste smärtlindringen hon kunde komma på, hehe.
4. det var himlen på jorden det ögonblicket när epiduralen började verka.
all värk och smärta var plötsligt bara putsveck.
3. bestämde mig för att testa aquakvaddlar innan jag fick epiduralen. INGET
har någonsin svidit som det. till och med hela värkarbetet bleknade i
jämförelse (i femton sekunder typ). var ju sen mycket nöjd över faktumet att de inte verkade ett dugg.
not.
5. barnmorskan instruerade mig i krystningsskedet till att vid varje
sammandragning dra lungorna fulla av luft, och sedan bara tok-koncentrera mig
på att krysta - så skulle smärtan lätta till ett tag, lovade hon. och så knäppt
som det bara låter, men det stämde, all smärta bara kopplades bort till en
stund. nästan lika himmelskt som med epiduralen, men det här var mer av ett
aha-ögonblick.
4 obefogade rädslor
1. tappade inte kontrollen. var så orolig för att jag skulle bli hysterisk,
av att nåt gick snett, om förlossningen skulle bli påskyndad, om barnet inte
mådde bra, ja… som tur var orkade bebis ända till slutet, och jag lyckades
hålla mig samman, även under krystningsskedet. att skrika, gorma och vråla är
verkligen inte ”jag”, men jag kunde ju inte veta vad som väntade. (men usch vad
jag klagade och knorrade istället! haha. skäms på mig alltså. tur att
barnmorskans öron inte trillade av när jag jämrade och beklagade mig som värst…)
2. jag var rädd för att förlossningen skulle bli utdragen, som den
visserligen lite blev, och att jag slutligen skulle vara för trött och utmattad
för att orka till slutet. men trots att jag inte sovit en blund på 1½ dygn, kom
jag aldrig ens ihåg att vara trött. och efter att bebis fötts tog det
fortfarande nästan 8 timmar innan jag fick tag på sömnen.
3. var även livrädd för att spricka. men ett mirakel skedde antagligen och
jag slapp. vill ändå tänka att allt jag aktivt gjorde för att motverka det
(oljade på med mandeloljan och tänjde bäckenet de sista veckorna, födde i
upprätt ställning på förlossningspall och bad barnmorskan att göra vad hon
kunde för att jag inte skulle spricka), faktiskt spelade roll och räddade mig.
4. en sista småtöntig oro var att jag skulle bli dåligt bemött. att föda är
något så otroligt intimt, och jag är verkligen mycket sårbar och känslig på det
planet. men denna rädslan var nog den mest obefogade av alla. bortsett från en
mycket trist barnmorska som tog emot när vi kom in till förlossningen andra
gången, var all personal vi hade att göra med alldeles underbara, sympatiska,
tålmodiga och vänliga.
3 evighetslånga stunder
1. den knappa timmen jag väntade på att få epiduralen kändes längre än sjuttio
millennier på raken.
2. att gå från bilen till förlossningsmottagningen den andra gången vi åkte
in kändes nästintill omöjligt. det handlade ju om ett par hundra meter, men
HERREGUD vilka långa, bedrövliga metrar det var. jag hann avverka ungefär tio värkar
och sjuttiofem spyor innan jag slutligen var framme, hehe. (… jussi erbjöd sig
att hämta en rullstol åt mig, men jag tackade prompt nej. vet ej varför, för
det hade verkligen underlättat.)
3. krystningsskedet. barnmorskan hade tidigare berättat att krystningsskedet
kunde ta upp till en timme, men när jag hade krystat i fem minuter kunde jag
inte FÖRSTÅ hur fasiken jag skulle stå ut i 55 minuter till. som tur var
behövde jag ”bara” kämpa i femton minuter till efter det. fy fan vad det brände
och fy fan att det gjorde ont. man vill ju bara ställa sig upp, säga att ”jag
skiter i det här jag nu” och åka hem igen. det känns ju dessutom som att det
ALDRIG kommer gå, att ungen aldrig kommer komma ut den vägen, fastän man ju är
halvvägs i mål redan.
2 obegripligheter
1. att slappna av när värkarna kom. fattar fortfarande inte hur sjutton
någon kan palla det. sen när jag fick epiduralen gick det ju förstås vägen, men
innan dess… fullkomligt omöjligt.
2. haha. förlåt mig redan innan jag ens sagt nåt. men HUR kan någon tycka
att en förlossning är det härligaste och bästa man varit med om? det är liksom
fortfarande helt ofattbart för mig. ja, utan tvekan det mest otroliga och det
mest spännande jag varit med om, men härligt? haha, NEJ för bövelen. och ja,
det är ett FANTASTISKT ögonblick när man får upp den efterlängtade bebisen i
famnen, men att föda fram barnet var verkligen inte nåt av det bästa jag
upplevt i livet hittills, haha. kommer nog alltid föredra skön ryggmassage framom att
föda fram barn, lovar!
1 summa summarum
lite efter klockan åtta på fredagskväll, på den beräknade dagen precis,
efter en förlossning på 21,5 h, föddes äntligen en liten mörkhårig tjejbebis,
nästan halvmetern lång och nästan tre kilo tung. efter barnet kom förstås några
eftervärkar och sedan moderkakan, men eftervärkarna just då var mycket enklare
än vad jag hade tänkt mig (värre blev det ett dygn senare). förlossningen var
något mycket positivare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, och i det
här fallet var alltså de flesta av alla mina farhågor helt obefogade. förlossningen
var lyckad, jag förlorade knappat blod alls och behövde inte sys.
förlossningspallen var ett bra val, även om jag förstås inte har erfarenhet av
andra förlossningspositioner.
bebis föddes som sagt med navelsträngen runt
halsen, men återhämtade sig snabbt. det var alltså en alldeles frisk bebis som lyftes upp i min famn. så liten och ynklig, och så ren och så fantastiskt fin! och vi
var ju så paffa över att bebisen var en tjej, vi som hade trott på en pojke
hela graviditeten. men lika glada var vi ändå, såklart!
det var totalförbud på att använda telefon på
förlossningen, så det var först ungefär tre timmar efter att lilla videungen fötts som
jussi kilade iväg och meddelade våra nära och kära om nyheten. ingen, förutom väninnan som jag avbokade dagens dejt med precis innan vi slapp in i
vår förlossningssal, visste ens om att vi var och födde barn den dagen, hehe.
historien om vårt fina familjerum och berg-och-dalbanan som sedan följde, är vad följande blogguppdatering kommer handla om. den uppdateringen väntas komma omkring 5000 e. Kr...