från och med idag kan jag räkna ner dagarna till beräknat födelsedatum på fingrarna. det är alldeles sinnessjukt att tänka att jag varit gravid i 270 dagar hittills. 270!!! i sju månader har jag skrivit brev till dig, och det här brevet kommer ju att vara ett av de sista. i över sju månader (eftersom du höll dig själv superhemlig de första veckorna) har vi aktivt och medvetet väntat på dig och förberett oss på din ankomst. och nu står vi äntligen här. och du är så nära, så nära, men ändå SÅ långt borta!
graviditeten med dig har ju gått ganska så smärtfritt - även om jag inte precis har nåt att jämföra med. bortsett från illamåendet som var rätt så radikalt till vecka 18 och som därefter kommit och gått lite nu som då, så har jag mått bra tills nu. nu börjar det dock tära på fysiken minsann! min lilla mage börjar kännas som en lite för trång plats för dig, det tror jag nästan vi kan enas om? ditt favoritställe att hålla till i är fortfarande min högra sida, och de senaste veckorna har mina stackars revben verkligen fått känna på andra bullar när du sträcker på dig eller hejvilt börjar sparka runt i det lilla utrymmet du har därinne. du har sjunkit lågt ner, och på förra veckans rådgivningsbesök pratades det redan glatt om hur ditt huvud fixerat sig på rätt ställe! fixerandet kan alltså förklara smärtan i ljumskarna och höften som jag fått dras med i ungefär en vecka nu. den smärtan är inte att leka med alltså... värst är den när man promenerat för länge, eller efter att luggit i samma ställning för länge. därmed sagt, att nätterna mest går ut på smärtlindring, toabesök och oförklarlig sömnlöshet just nu, hehe.
du är och har varit en aktiv liten bebis, och jag har egentligen aldrig haft någon riktig anledning till att tro att nåt vore på tok med dig i magen. magen har dock varit liten hela graviditeten igenom, och sf-måttet har gjort mig ledsen både en och två gånger. men för två veckor sedan var jag och fick din vikt uppskattad, och då tippades du vara en bebis på 2700 gram. så även om sf-måttet inte riktigt samarbetat med normkurvorna, så är åtminstone du precis så stor som du bör vara! och det är ju huvudsaken. jag antar att du kanske arbetat dig upp över 3-kilos gränsen vid det här stadiet, såhär två veckor senare?
om jag väntar och längtar efter dig ganska så himla mycket just nu, så skulle du se din pappa! han börjar bli så otålig i sin bebislängtan att jag misstänker att han blir tokig om du inte snart kommer! vi vet ju inget alls om dig, om vem du är eller hur du ser ut. på andra rutinultraljudet (som ju var för evigheter sedan) skulle vi fått smygkika på dig i 3D, men då låg du i ett litet knippe med både händerna och fötterna för ansiktet och man såg absolut inget av dig, haha! vi bestämde oss redan i början för att inte ta reda på ditt kön, men vi båda har hela tiden tänkt oss att du kanske är en liten pojke. att vi inte vetat ditt kön har sannerligen inte begränsat oss i de praktiska förberedelserna. vi utgår från att kanske du precis som vi tycker om de flesta färgerna, och vi vill inte begränsa dig på något stereotypt sätt utgående från ditt kön. vi vill ge dig alla världens möjligheter och alternativ när du börjar bygga upp din identitet och personlighet!
jag tror att du kommer likna din pappa (oberoende på om du är en liten tjej eller kille), även om din haka i profil på det andra rutinultrat såg vansinnigt mycket ut som min! och vad jag är allra mest nyfiken på, är om du har mycket eller litet hår, och om det är mörkt eller ljust. det går jag och funderar på dagarna i ända, haha. tänk - alldeles alldeles alldeles snart kommer vi veta vem du är. i nio månader har du legat i min mage, och det enda jag vet om dig är att du har tio fingrar och en söt liten näsa, att du inte är särskilt pigg om morgnarna och att du duktigt reagerar på din pappas röst, speciellt på eftermiddagarna när han kommer hem från jobbet (och jag tänker att det är en positiv reaktion förstås, att du blir lika glad som jag över hemkomsten).
vi är båda förväntansfulla inför förlossningen, och ja - det är alldeles extra spännande att leva just nu när vi vet att du kan födas preciiiis närsomhelst. en grab-and-go-version av bb-väskan står färdigpackad och jag förbereder mig mentalt så gott det går inför det som ska komma. vi litar på att du och min kropp kommer samarbeta perfekt och att allt kommer gå som smort - att tänka annorlunda vore väl att gräva en grop åt sig själv, även om vi såklart också gått igenom det som kan gå annorlunda än jag/vi tänkt det. huvudsaken är att vi åker in på tuman och kommer hem glada på treman!
det allra mesta är klart inför din ankomst. du är försäkrad, dina pyttekläder är tvättade och vikta, din fina lilla vagga står färdigbäddad, skåpen är laddade med krämer, blöjor, trasor och nappflaskor, babyskyddet står i hallen och väntar på att få rycka ut för första gången. det enda vi inte alls är på det klara med är ditt namn, haha! vi har legat sömnlösa många nätter och funderat sönder våra huvuden över namn, men det kännsju näst intill omöjligt att bestämma namn på en person man aldrig träffat. så du får komma hem namnlös. såvida det inte strålar något särskilt namn över dig i ögonblicket du föds. att du skulle råka se ut som en person som skulle heta just det. eller det.
men nu du, älskling. nu ska du se till att göra dig klar inför att byta adress så småningom. det är en vacker höstfärgad värld, en massa spännande äventyr och ett par förväntansfulla föräldrar-to-be som väntar på dig här, på andra sidan magskinnet. jag litar på att du kan känna att du är en så efterlängtad och älskad liten människa redan nu. fina fina barn. kom snart!
<3
