brev till lilla V på 6-månadersdagen

älskade älskling.

precis som för exakt sex månader, är det fredag även idag. tänk, att det just idag är ett halvår sedan du föddes. sedan vårt liv blev så mycket rikare och fick en helt ny innebörd. sex månader sedan hjärtat, själen, världen svämmade över av kärlek. 

det är ett fantastiskt halvår som ligger bakom oss. av en pytteliten, spinkig, hjälplös bebis med mörkt spretigt hår har det blivit en lagom stor liten tjej, med knubbiga lår, skrattande ögon, ljusbrun kalufs och en älskvärd personlighet. du är lugn och uppmärksam, samtidigt som du är pigg och nyfiken. och glad! - det är du nästan jämt. du är en nöjd bebis i grund och botten, och det har nog inverkat mycket på hur saker och ting varit, blivit och gått. men som det sades från rådgivningen: att man tänker att man har en nöjd och "lätt" bebis beror inte bara på att man haft tur. man ska som förälder se sig själv i spegeln och tacka sig själv också. och där känner jag att vi är ett sådant bra team, du, jag och din pappa. som ett pussel som vi alltid lyckas med att pussla ihop, oberoende på omständigheterna.

du gillar att hänga med i svängarna och vardagssysslorna, och det unnar jag dig gärna (speciellt som jag blivit en världsmästare på att göra saker med bara en hand tack vare dig, hehe). men minst lika mycket gillar du ju att ligga på golvet för dig själv och pilla och gnaga på leksaker eller andra intressanta föremål. en pastaslev, en vattenflaska eller en näsduksförpackning kan sysselsätta dig i eeeevigheters evigheter. saker som fascinerar dig mest just nu: våra katter (som inte är särskilt intresserade av dig dock), allt färggrannt och allt som prasslar samt alla former av telefoner, ipads och fjärrkontroller. du gillar också att iaktta människor - men bara på håll, haha, människor som kommer föra nära gör dig ganska vansinnig för tillfället. men du kan vara lugn, främlingsrädsla är inget vi tänker jobba på att vänja dig ifrån. det kommer gå om av sig själv tids nog.

du har varit med om så mycket saker under dina första sex månader. tänk på alla människor du mött, på namnet du fått, på högtiderna du fått fira, på alla platser du besökt, på kläderna du växt ur, på årstiderna du fått uppleva. och tänk på allt nytt du lärt dig! jag blir så varm när jag tänker på alla miljontals fina saker livet ännu har att visa dig och bjuda oss på. jag tänker ibland i smyg på hur jag snart får läsa astrid lindgrens sagor för dig, lära dig baka kokosbollar, sjunga sommaren är kort för dig tills du också kan sjunga den. tänk att du snart kommer blåsa ut ljuset på din 1-årstårta, att dina små fötter kommer trippa fram själva på våra kvällspromenader, att du kommer säga "godnatt mamma" om kvällarna åt mig. min lilla bebis! tänk att du faktiskt kommer bli så stor!

men det viktigaste är ju att ta vara på stunderna och leva i nuet, och det gör vi förstås. jag vill ju inte gå miste om en endaste stund med dig! det är tärande att vara ifrån dig (även om ni alltid fixar det galant på tuman med din pappa), men känslan att skynda sig tillbaka hem, låsa upp dörren, möta din blick och se hur hela ditt ansikte lyser upp av glädje, är obetalbar. samma lycka får din pappa mötas av varje dag som han kommer hem från jobbet. det är stort att veta att vi, jag och din pappa, är hela din värld, att vi är det viktigaste, det bästa och det tryggaste för dig. och jag lovar dig, det vill vi alltid kunna vara.

så härmed: grattis på din 6-månadersdag, lilla videunge. du är det dyrbaraste jag har och det finaste som finns.

en sjuk liten bebis

videungen var 19 timmar gammal när den kort- och fåordiga läkaren sa att bebis andning var alltför snabb och för ytlig, att hon inte kunde säga vad det berodde på, men att blodprover, CRP och hjärtfilm genast måste tas, och att jag och bebis måste flyttas till förlossningens bäddavdelning där man hade behövliga apparater att hålla koll på bebis med. nere på bäddavdelningen hann vi vara i en timme.

läkaren vi sedan träffade gissade på en infektion i lungorna, och domen var att videungen omgående skulle flyttas till barnavdelningen för nyfödda. läkaren beklagade omständigheterna och berättade att bebis måste bli kvar där ensam, eftersom föräldrarna inte hade möjlighet att övernatta på avdelningen. jag hade gått från lycklig nyförlöst mamma till ett ostabilt vrak som inte kunde vara ogråten längre än en halv minut åt gången.

och så flyttades "vi" igen. avdelning 5 var liten och MYCKET överbelastad. videungen fick ett trångt rum, som hon delade med två andra bebisar.  röntgenbilderna som togs på avdelningen visade på en infektion i lungorna, som kunde bero på att en liten mängd fostervatten blivit kvar där efter födseln. hon blev kopplad till diverse sladdar och apparater, och fick en kanyl för intravenös antibiotika satt bland allt det mörka håret på hennes lilla huvud.

vi försökte fråga läkarna och sköterskorna om vad som skulle komma; skulle videungen bli frisk snart, när skulle vi få hem henne, vad skulle vi vara beredda på. men ingen ville säga något, eller "lova" något. vi hade absolut ingen aning om om det var frågan om dagar, veckor eller månader på sjukhuset. vi blev inte heller särskilt upplysta om hur allvarlig videungens situation var - det verkade värre än det var, men det kunde ju inte vi veta. att ens egna sköra, pyttelilla, hjälplösa, nyfödda bebis ligger på en barnavdelning som ligger vägg i vägg med intensivavdelningen "utifall att" och har en infektion i sina små lungor som hon måste orka och kunna andas med för att finnas till - fruktansvärt.

mitt hjärta hade för länge sedan brustit av sorg. jag hade svårt att förstå oturen och orättvisan i vår situation.

och gråten som exploderade ur mig gång på gång, fanns det inget slut på.

jag grät när jag tittade på de lilla vackra videungen som bara sov och sov och inte ville äta.

jag grät över alla pipande apparater.

jag grät över videungens ena rumskompis som skrek oavbrutet och otröstligt, hela hela hela tiden.

och jag grät över den andra rumskompisen som hade levt de fem första månaderna av sitt liv på den här avdelningen.

jag grät för att videungen inte grät. hon var alldeles likgiltig till allt som hände och allt man gjorde med henne.

jag grät över att jussi grät. (endless story...).

och jag var förkrossad över att behöva ta farväl av videungen vid klockan nio den kvällen, och lämna kvar henne alldeles ensam i sin lilla säng, bland alla gråtande bebisar och pipande apparater på avdelningen. mitt i all misär var jag dock så obeskrivligt lycklig över videungens lilla täcke vi packat med i bb-väskan. jag hoppades att hon skulle känna sig trygg i täckets "hemma-doft". 

videungen i sondmatning. vi köpte en liten röd skyddängel åt henne, som skulle kunna hålla henne sällskap var hon än var, under alla dom stunderna vi inte kunde vara där med henne. därtill fick hon även sängsällskap av en ainu-kanin som hon fick av sina faddrar-to-be som kom och hälsade på oss till sjukhuset.

när vi följande morgon gick till avdelningen, hade videungen satts i sondslang under natten. hon hade varit för trött för att äta, och sonden hade varit det enda alternativet. den lilla videungen såg så dramatiskt sjuk ut där hon låg i huvudkanyl och sondslang, kopplad till alla pipande maskiner. vi satt hos videungen hela dagen, turades om att sitta med henne i famnen, byta blöja, mata henne. samma kväll skrev jag ut mig från förlossningsavdelningen, och efter ett långt och utdraget puss-godnatt-hejdå-min-skatt, åkte vi hem till natten.

det var en märklig och ledsam känsla att åka hem. utan bebismage, men också utan bebis, som att något sådant aldrig inträffat heller.

hur röd man blir om kinderna när man blivit av med sonden och hudtejpen...

på måndag hade CRP:n till all lycka börjat sjunka och videungen var märkbart piggare. vi satt med videungen på avdelningen från morgon klockan halv nio till kväll klockan halv elva, och likaså på tisdag - då blev hon av med sonden. hon orkade bra med både amning och mjölkflaska, och började visa självständiga tecken på hunger till och med. och så vi fick ett försiktigt läkarlöfte om att kanske få hem videungen redan följande dag, beroende på blodprovsresultat och viktuppgång. vi hade inte hoppats på för mycket, eftersom ingendera av oss hade orkat med den besvikelsen. men på onsdag blev videungen av med huvudkanylen och blev friskförklarad av läkaren. vi var överraskade, lättade och överlyckliga.

och så packade vi ihop videungens saker.

klädde på henne hennes "hemkomstkläder".

spände fast henne i babyskyddet.

visade henne höstsolen som lyste från klarblå himmel den eftermiddagen.

och så åkte vi hem.

det första dygnet som familj

TAYS har fixat det alldeles otroligt fantastiskt med förlossningsavdelningens familjerum; de är nämligen belägna på det nya patienthotellet intill sjukhuset. en helt egen hotellvåning med familjerum, kafferum samt helt vanliga undersökningsrum alltså, och barnmorskor finns förstås på plats 24/7. pappan (och möjliga syskon) övernattar för under 40 euro per natt, för mamman och bebis kostar det inte extra. och ja, förutsättningarna för att få sova på familjerum är att förlossningen gått bra, och att både mamman och bebis är friska och mår bra.

så vi blev kvar i förlossningssalen i obligatoriska fem timmar efter att bebis fötts, varpå barnmorskan kom och kollade till både mig och bebis och gav oss grönt ljus för familjerum. vi råkade få det sista lediga rummet, tacksamt och tursamt nog! så runt klockan 01.30 mitt på natten, packade vi ihop våra saker, bäddade ner bebis i avdelningens lånevagn och navigerade tillsammans med vår barnmorska till patienthotellet längs sjukhusets slingrande underjordiska tunnlar.

rummet och livet just då var nästan för bra för att vara sant. plötsligt kändes det inte alls som man precis i över tjugo timmar fött fram ett barn till världen i en ljusblå förlossningssal - utan snarare som att man tagit sin lilla familj på värsta bästa miniweekenden till ett fancy cityhotell. videungen hade sin egna lilla sjukhussäng, och vi hade vår dubbelsäng, vi hade badrum med skötbord och alla behövliga hygienartiklar, samt att rummet hade amningsfåtölj, och så ett minikylskåp som bjöd på safter och yoghurts. och så hade vi teve såklart. allt. så bra. FÖR bra.

och bebis då? den lilla videungen var så ofantligt liten. och kändes så skör. hon hade ögonfransar som sin mor och ögonbryn som sin far, och i övrigt var hon en jämn blandning av oss båda (det mörka busiga håret kvarstår dock som ett mysterium, haha). pyttesmå skrynkliga fingrar och tår, tio stycken av vardera. det var precis henne vi väntat på hela våren, sommaren och hösten. och redan från det allra första ögonblicket visste jag ju att det är henne jag vill älska gränslöst och för alltid, alltid finnas hos henne, aldrig skiljas från henne, skydda henne från allt ont och alltid göra mitt bästa för henne.

jag var sprickfärdigt lycklig när jag klockan halv fyra den natten pussade bebis godnatt och kröp ner med jussi i dom vita renbäddade hotellakanen. vårt team hade klarat av att fixa barnet till världen, och nu var det äntligen dags för sömn. kunde verkligen känna att jag var i behov av den.

(bonus: några saker jag inte räknat med som nyförlöst.

1. att gå den rediga halvkilometern från sjukhuset till patienthotellet några timmar efter förlossningen, var inte mysigt. även om förlossning slutat lyckligt på alla sätt och vis, var jag ändå sjukligt trött, och typ alla kroppsdelar från hjässans högsta punkt ner till minsta lilltån var ganska, eeeh, ONDA OCH MÖRA, för att underdriva till max. blev visserligen erbjuden rullstol och förvarnad om att vägen kanske skulle kännas lång, men i didn't see that coming; att jag egentligen inte hade orkat, alltså.

2. alltså det här med hormonracet i kroppen som nyförlöst. jag vågade inte gråta under hela förlossningen, och inte efteråt heller, för jag kände att om jag en gång skulle börja, skulle jag inte kunna sluta, även om det så var frågan om lycklig gråt. jag var överlycklig och förstås så rörd över att se den fina bebisen att jag knappt kunde andas, men jussi skötte lyckotårarna i förlossningssalen, hehe.

3. och mer om hormonerna: vaknade på morgonen efter förlossningen (och morgonen efter det och efter det också) upp till att jag brutalsvettats ner hela sängen. herregud alltså. kläderna var plaskvåta, lakanen var plaskvåta, kudden var plaskvåt. barnmorskan tröstade mig dock och sa att det är heeeelt normal. så nu vet ni. det är heeelt normalt.

4. och herregud med dom där eftervärkarna som kom dagen efter förlossning. speciellt i samband med att man ammade / pumpade mjölk. h-e-r-r-e-g-u-d, som sagt. barnmorskorna bjöd glatt på värkmedicin, och jag hade typ lust att skratta hysteriskt och fråga hur fan dom tror att en jävla pyttemedicin ska hjälpa mig när jag ligger här och dramatiskt tror jag ska dö, hehe...).

natten bjöd på fyra timmar sömn, och bebis sov alla dessa timmar utan att knysta. vid sex försökte jag mig på att mata henne, men hon var bara så trött och jag gissade på att hon var ganska medtagen efter allt som genomgåtts det senaste dygnet. jag var möjligen inte den piggaste människan på jorden följande morgon när vi ställde oss i ordning för frukost och för videungens morgonvägning och rutinkontroll, hehe. allt stod väl till, förutom att barnmorskan ville att läkaren som rondade vid halvdags skulle dubbelkolla att bebis andning var normal. för säkerhetsskull, sa hon, men tillade att vi inte skulle oroa oss, för det var nog säkert inget.

och jag förstod inte ens att vara orolig. jag var alldeles för omtumlad och väck i huvudet efter gårdagens bravader och den minimala mängde sömn för att ens få in all information. så vi fortsatte leva i lyckobubblan på vårt rum. åt frukost i lugn och ro, låg på sängen och stirrade på den lilla söta videungen. och halvdags kom och gick, men vi hörde inte av läkaren, så slutligen åkte jussi hem en sväng för att kolla till katterna, handla kvällscrunch och hämta mera nödvändigheter hemifrån. och precis som jag höll på att somna för en powernap tillsammans med videungen, kallade barnmorskan oss till undersökningsrummet för att träffa läkaren.

och så gick lyckobubblan i tusen bitar.

en slags förlossningsberättelse

igår var det exakt tre månader sedan jag låg på TAYS och födde barn. tre månader börjar kännas som en tillräckligt lämplig distans till händelsen för att vilja publicera en berättelse om den. förlossningsberättelsen som sådan känns alltför personlig, och dessutom blev den APlång. så jag kör en förlossningsberättelselista istället, det känns lättsammare, men blev nog minst lika lång som den ursprungliga berättelsen ändå, hehe. jamen okej, here we go.

10 innan-förlossningen-satte-igång

1. för det första. jag var livrädd för förlossningen, och fick akut panik & ångest av blotta tanken på den. förlossningsrädslan skuggade ner sommaren speciellt. alldeles i slutet på juli var jag till TAYS mödravårdspolikliniks enhet som behandlar just förlossningsrädsla, och träffade en barnmorska som gick igenom all ångest med mig. jag talade ut, grät, hyperventilerade, lyssnade, bollade alternativ och tankar. från det att jag plussade, hade jag varit bombsäker på att jag skulle kräva kejsarsnitt, om det så var det sista jag skulle göra, men började tänka om ju närmre det beräknade datumet jag kom.

2. tre veckor innan BF var jag åter på ett besök till TAYS, till samma enhet, och träffade denna gången en läkare som vi skulle bestämma det möjliga datumet för kejsarsnitt med. läkaren kollade både mitt bäcken och uppskattade med ultraljud storleken på bebisen, och avgjorde att det knappast skulle medföra några risker för mig att föda naturligt. allt stod väl till på alla plan. och så skippade jag kejsarsnittet. mitt i alla rädslor, var rädslan för bebis hälsotillstånd störst, och riskerna för bebis skulle ju vara allra minst i en naturlig förlossning.

3. i min värld existerade inte tanken på att graviditeten skulle gå över tiden. även om ju det alternativet var mer troligt än att jag bebis skulle komma innan utsatt tid. på det sista läkarbesöket på TAYS, hade jag redan fått tid för överburenhetskontroll på mödrapolikliniken. om allt var okej med bebis då, skulle jag få en igångsättning för att slippa våndas och panika över bebis storlek.

4. läste blondinbellas blogg regelbundet under graviditeten, haha... hon hade ju BF bara tre veckor efter mig. läste om hennes förvärkar, om hur de hade olika karaktär redan. när den beräknade tiden för bebis började närma sig utan att NÅGOT hände, blev jag förtvivlad och tänkte att bebis ALDRIG skulle komma. jag måste vara den ENDA höggravida kvinnan i världen utan onda sammandragningar eller förvärkar i vecka 39+3, och definitivt den enda gravida kvinnan vars bröst inte läckte mjölk dagarna i ända. jag FÖRSÖKTE verkligen att inte jämföra mig med andra, men det är möjligt att jag grät en skvätt om just situation blondinbella ändå åt jussi bara någon timme innan förlossningen sedan faktiskt kom igång, hehehe...

5. veckan jag hade BF, fick jag två förutspåelser om att magen var så hög att det "definitivt tydde på novemberbebis". dog irritationsdöden x 1000.

6. var till gymmet dagen innan förlossningen körde igång. ett par kunder från jobbet kom och gratulerade till graviditeten, och trodde inte sina ögon/när jag berättade att jag dagen därpå hade BF.

7. jag hade två utsatta beräknade födelsedatum. ett den 24.10 som var det datum som överensstämde med tre ultraljud, och det officiella datumet den 25.10, som räknades efter menstruationscykeln. jag räknade hela tiden med det 24., i alla papper stod det alltid den 25..

8. vaknade alltså upp till en helt vanlig dag torsdagen den 24.10. inga värkar whatsoever, allt var bara precis som vanligt.

9. på torsdag den 24.10 var jag till rådgivningen. barnmorskan skakade på huvudet och sa att det knappast skulle bli någon bebis den här helgen, heller. tidigare hade hon sagt att huvudet var fixerat, men beklagade att hon nog var tvungen att ta tillbaka det, för även om bebis huvud låg lågt, var det absolut inte fixerat. gick hem. grät ut all hopplöshet. sov i tre timmar på raken.

10. eftersom ju bebis inte verkade ha några avsikter att komma ut inom den närmsta framtiden, var jag inte särskilt orolig över att behöva avboka lunchdejten med en väninna på stan och födelsedagsfest hos jussis bror dagen därpå. tji fick jag!  

9 steg för steg

1. torsdagskvällen den 24, hade vi promenarat lite, badat bastu och slutligen ätit pizza i soffan samtidigt som vi slötittade på idols. vid halv tio, fick jag en brännande värk nere i ryggen. det var ju som fan, tänkte jag, och värmde vetedynan att badda ryggen med. 

2. ryggvärken gick inte om, lättade lite grann nu som då bara, och lite senare lade sig ryggvärken om magen också. jag undrade hoppfullt om det här var det som hette förvärkar. jublade lite inombords och tänkte att min kropp kanske ändå skulle klara av att förlösa ett barn – nån gång nästa vecka.

3. sen fattade jag plötsligt att det ju var ganska regelbundna värkar som kom och gick. ville inte ta ut något hopp om förlossningen, och sa inget åt jussi än. laddade ner en contraction timer app på telefonen och klockade de flöljande värkarna. klockan var nästan elva, och de första klockade värkarna kom med 8 minuters mellanrum.

4. jussi frågade om jag hade ont och vad sjutton jag riktigt höll på med när jag gick omkring och gungade och försökte hålla minen. sa att jag inte riktigt visste vad som var på gång, men att han kanske kunde förbereda sig lite grann på att möjligen avboka morgondagens arbetsdag.

5. hoppade ivrigt i säng och tänkte att jag nog fasiken måste försöka sova och ladda batterierna medan värkarna var såhär medgörliga. men det gick inte särskilt bra, eftersom det kändes omöjligt att ligga kvar i sängen när värkarna kom.

6. det var ju så himla svårt att veta NÄR man faktiskt skulle åka in. jag var ju såklart orolig över att bli kvar hemma för länge och stressförlösa på några röda på bb när vi kommit in (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, did not happen), och ville hellre åka in för tidigt än för sent. så sagt och gjort kvart i fyra, efter fem timmar av regelbundna värkar, åkte vi in. SÅ GALET SPÄNNANDE!

7. var öppen dryga 1,5cm när jag undersöktes på förlossningen. ctg-kurvan visade på tydliga värkar och pigg bebis. eftersom det var lugnt inne på förlossningen den natten, hade vi fått bli kvar där, men beslöt oss ändå för att åka hem. barnmorskan tipsade om att försöka andas genom värkarna i någon timme till med hjälp av vetekudde och varm dusch. jag undrade om värkarna kunde bli så mycket värre (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, herregud if i only knew), och barnmorskan var inte särskilt tröstande eller peppande när hon sa att det här nog inte var NÅGOT emot vad det ännu skulle bli. men hon hade ju rätt.

8. kom hem vid fem, bosatte mig i duschen och övertalade jussi om att försöka sova medan jag försökte överleva värkarna. att sova själv var ju dunderomöjligt. jag låg/stod/satt alltså i duschen, kräktes under och mellan värkarna och känslotillståndet var nästintill vidrigt. duschade kokhett i fyra timmar, väckte den sovande soon-to-be-pappan och åkte in till förlossningen igen vid elva.

9. höll på att dö när barnmorskan vid den här kontrollen meddelade att jag var öppen NÄSTAN 2,5 cm. noll sömn och intensiva, ihärdiga värkar och resultatet var 1 centimeter sedan förra kollen för sju timmar sedan! barnmorskorna sa att dom skulle göra iordning ett rum åt mig, jag fick byta kläder och valde att ta lavemanget som barnmorskan erbjöd (det gjorde mig lite lugnare mentalt för det som skulle komma, hehe). nån gång mellan tolv och ett blev vi flyttade upp till förlossningssalen!

8 förberedelser

1. läste in mig på ALLT och var förberedd på ALLT. det var ett konkret sätt att förbereda mig på det ovissa som väntade och på så vis lätta på ångesten och skräcken inför förlossningen. jag planerade inte, för det skulle ju troligen bara förvärra situationen, men försökte veta så mycket om så mycket som möjligt. 

2. TAYS förlossningsinformation. de flesta sa att det var ett totalt onödigt waste of time, men jag kände att det skulle vara tryggt att bekanta sig med förlossningsmiljön på förhand. verkligen inget waste of time om man frågar mig, det var ett bra informationstillfälle med mycket praktiska råd och anvisningar om var man skulle parkera bilen när man kom, vad som skulle hända, osv.jag var dessutom mycket trygg med vetskapen om att få föda på ett stort och duktigt universitetssjukhus.

3. hallonbladste. det heter ju att teet ”bara” ska förbereda livmodern inför förlossningen, men jag hoppades väl i smyg på att det skulle kicka igång den i misstag också, hehe. eftersom jag inte hade nåt att förlora på hallonbladsteet, tankade jag det morgon till kväll de sista veckorna. gott är det ju inte. men ner gick det. och vetefan om det slutligen hjälpte något. kanske i återhämtningsprocessen, ja?

4. att i bristningsförebyggande syfte massera de kritiska områdena med mandelolja var också en skojig sysselsättning de sista veckorna, ehheh.

5. bb-väskan. den packade jag redan vid vecka 35, och där hängde den sen, i hallen, och väntade på att få rycka ut.

6. mammayoga. jag provade bara en gång, några veckor innan BF. kan medge att jag hade en lite dålig attityd mot yoga över lag innan dess, men det var faktiskt en mycket positiv överraskning. och bara den där ena gången gav mig mycket hjälp med avslappning och andning. man skulle ju gått oftare! rekommenderar varmt!
   

7. att uppehålla fysiken. min graviditet var mestadels bara roligheter och positiva saker, och hindrade mig inte från att röra på mig. mot slutet av graviditeten blev det urjobbigt att promenera, men jag envisades på ändå. jag cyklade glatt på ända till slutet (det var ju mycket enklare än att promenera), och gick på gymmets gruppträningar ett par gånger i veckan. vill tänka att det hjälpte mig. åtminstone i återhämtningen efter förlossningen.

8. mantran och positivt tänkande. kunde ju  inte annat än tänka positivt inför förlossningen, lita på att allt skullegå bra. allt annat hade ju varit att skjuta sig i benet. ett av mina inövade mantran var att komma ihåg att förlossningssmärtan är positiv, att varje värk är en värk närmare bebis.

7 känslor

1. förväntansfullheten när förlossningen äntligen kom igång.

2. den bottenlösa hopplösheten när förlossningen inte framskred, utan värkarna bara avlöste varann utan att något hände.

3. den tjocka dimman som uppstod i hjärnan när barnmorskan höjde lustgasdosen till max och jag äntligen började känna effekt av den, hehe.

4. tidslösheten överraskade mig. timme på timme bara flög förbi, klockan bara tickade iväg! när det berättades att en förstföderskas förlossning i snitt tar 14 timmar, lät det som en evighet, men gud, hade antagligen kunnat föda i tio år utan att ens fatta att natt blivit till dag, haha. man har annat att tänka på!

5. irritationen jag kände mot barnmorskan i krystningsskedet. det tog ju förjävla ont hela tiden, och hon var där med sina händer hela tiden (och gjorde sitt jobb, ja, och troligtvis även sitt allt för att jag skulle slippa spricka). hade mest lust att fräsa ”SJAS MED DIG! SJAS! SJAS FÖR FAN!”. i något skede började barnmorskan dessutom tjoa om att hon ser ett litet huvud med massa mörkt hår, och det gjorde mig nästan jätteilsken, hehe. grejen var nämligen att jag dagen innan hade läst en dum förlossningsberättelse om hur barnmorskan i krystningsskedet hittat på att peppa kvinnan till att krysta med att säga att hon redan ser mycket mörkt hår, fastän bebis sen föddes utan hår. en mörkhårig bebis var det sista jag väntade mig, så jag trodde att jag gick samma öde till mötes som i förlossningsberättelsen.

6. inget väger upp mot den enorma lättnaden och lyckan som sköljde över mig när bebis äntligen var ute. den går inte att förklara.

7. NEVER, EVER, again-löftet som man ger åt sig själv när allt är över, hehehehehe.

6 det-gick-inte-som-på-film (på både gott och ont)

1. hade föreställt mig en så naturlig förlossning som möjligt. helst utan ryggmärgsbedövningar och oxytocin. den föreställningen fick jag ju dra ett streck över ganska snabbt efter att jag fått komma till förlossningssalen; även om jag inte varit rädd eller orolig över hur värkarna skulle kännas, så var de absolut mycket kraftigare än jag någonsin kunnat föreställa mig. efter 15 timmar av värkar, bönade och bad jag om epiduralen på mina bara knän, ungefär. och barnmorskan berömde mig för det beslutet. epiduralen hann jag få två doser av. den andra dosen slutade verkade bara några tiotals minuter innan det var dags att krysta.

2. för att fortsätta på föregående punkt om naturlig förlossning med så få ingrepp som möjligt: öppningsskedet var ju så långsamt och utdraget, att barnmorskan både fick ta hål på hinnorna och få fart på värkarna med oxytocindropp. det gick bra ändå, vet egentligen inte vad jag varit så rädd för.

3. slemproppen som jag gick och väntade på dag ut och dag in, löftet om att bebis någon gång skulle födas, gick ju inte heller förrän precis innan det togs hål på hinnorna. typiskt va. även om jag visste att den kunde gå alldeles obemärkt, och att det nog var det troligaste...

4. bebis föddes med navelsträngen runt halsen, och var mycket tystlåten de första lååånga sekunderna. jag fick lite panik, men barnmorskan var bara lugn och sa att allt var bra. sen, en evighet senare, grät bebis äntligen! var i efterhand mycket tacksam över att barnmorskan inte sa nåt om navelsträngen under själva krystandet, hade förmodligen tappat koncentrationen och panikat ögonblickligen.

5. och det legendariska ”congratulations, it’s a boy/girl”-filmmomentet, som barnmorskan säger två sekunder efter att bebis är ute, kom ju aldrig, haha. vid något skede efter att bebis äntligen fått fram sina första ljud, frågade jag ”vad blev det då?!” och barnmorskan svarade ursäktande med att hon inte hunnit kolla efter än, hehe.

6. hade packat med mig värsta smarriga matsäcken till förlossningen - föreställde mig hur jag sitter och motiverar mig själv till att föda med hjälp av chokladkex och aprikosvichy, hohoho... kräktes ju pestopizza ända till morgonen den där natten mellan torsdag och fredag, och hade verkligen ingen lust att äta nåt efter det. lustgasen och att andas genom värkarna överhuvudtaget gjorde mig dock sjukt törstig, och försökte både dricka vatten, vichy, jaffa och jordgubbskräm (barnmorskan tvångsbjöd mig på det sistnämnda, hehe), men ja. allt kom ju upp och ut igen. slutligen sa barnmorskan att det nog var bäst att sluta kräkas slut på krafterna, och så fick jag sockerlösningsdropp istället.

5 ögonblick

1. jag höll på att köra värsta lustgasracet när barnmorskorna hade skiftesbyte och vår nya barnmorska kom in och presenterade sig. min hjärna var ju totalt blåst för stunden, men jag fattade ändå någonstans att den nya barnmorskan var så bekant på något sätt. började i panik i min virriga hjärna klura ut var jag sett henne tidigare, jag ville absolut inte att någon halvbekant skulle vara med i den här intima processen. slutligen visade det sig att hon var samma barnmorska som jag diskuterat min förlossningsrädsla med i somras, hon kom till och med ihåg mig. jag blev så lättad, och så väldigt väldigt glad, trygg och tacksam över att just hon råkade få ta hand om min förlossning.

2. när vi kom in till förlossningen för andra gången, föreslog barnmorskan att jag skulle lindra smärtan med att duscha varmt ett tag när vi väl kommit till förlossningssalen. jag som nyligen duschat i fyra timmar, ville frustrerat hälsa barnmorskan om att hon vänligen kunde trycka upp duschen där ryggen byter namn och istället erbjuda mig den starkaste smärtlindringen hon kunde komma på, hehe.

4. det var himlen på jorden det ögonblicket när epiduralen började verka. all värk och smärta var plötsligt bara putsveck.

3. bestämde mig för att testa aquakvaddlar innan jag fick epiduralen. INGET har någonsin svidit som det. till och med hela värkarbetet bleknade i jämförelse (i femton sekunder typ). var ju sen mycket nöjd över faktumet att de inte verkade ett dugg. not.

5. barnmorskan instruerade mig i krystningsskedet till att vid varje sammandragning dra lungorna fulla av luft, och sedan bara tok-koncentrera mig på att krysta - så skulle smärtan lätta till ett tag, lovade hon. och så knäppt som det bara låter, men det stämde, all smärta bara kopplades bort till en stund. nästan lika himmelskt som med epiduralen, men det här var mer av ett aha-ögonblick.

4 obefogade rädslor

1. tappade inte kontrollen. var så orolig för att jag skulle bli hysterisk, av att nåt gick snett, om förlossningen skulle bli påskyndad, om barnet inte mådde bra, ja… som tur var orkade bebis ända till slutet, och jag lyckades hålla mig samman, även under krystningsskedet. att skrika, gorma och vråla är verkligen inte ”jag”, men jag kunde ju inte veta vad som väntade. (men usch vad jag klagade och knorrade istället! haha. skäms på mig alltså. tur att barnmorskans öron inte trillade av när jag jämrade och beklagade mig som värst…)

2. jag var rädd för att förlossningen skulle bli utdragen, som den visserligen lite blev, och att jag slutligen skulle vara för trött och utmattad för att orka till slutet. men trots att jag inte sovit en blund på 1½ dygn, kom jag aldrig ens ihåg att vara trött. och efter att bebis fötts tog det fortfarande nästan 8 timmar innan jag fick tag på sömnen.

3. var även livrädd för att spricka. men ett mirakel skedde antagligen och jag slapp. vill ändå tänka att allt jag aktivt gjorde för att motverka det (oljade på med mandeloljan och tänjde bäckenet de sista veckorna, födde i upprätt ställning på förlossningspall och bad barnmorskan att göra vad hon kunde för att jag inte skulle spricka), faktiskt spelade roll och räddade mig.

4. en sista småtöntig oro var att jag skulle bli dåligt bemött. att föda är något så otroligt intimt, och jag är verkligen mycket sårbar och känslig på det planet. men denna rädslan var nog den mest obefogade av alla. bortsett från en mycket trist barnmorska som tog emot när vi kom in till förlossningen andra gången, var all personal vi hade att göra med alldeles underbara, sympatiska, tålmodiga och vänliga.

3 evighetslånga stunder

1. den knappa timmen jag väntade på att få epiduralen kändes längre än sjuttio millennier på raken.

2. att gå från bilen till förlossningsmottagningen den andra gången vi åkte in kändes nästintill omöjligt. det handlade ju om ett par hundra meter, men HERREGUD vilka långa, bedrövliga metrar det var. jag hann avverka ungefär tio värkar och sjuttiofem spyor innan jag slutligen var framme, hehe. (… jussi erbjöd sig att hämta en rullstol åt mig, men jag tackade prompt nej. vet ej varför, för det hade verkligen underlättat.)

3. krystningsskedet. barnmorskan hade tidigare berättat att krystningsskedet kunde ta upp till en timme, men när jag hade krystat i fem minuter kunde jag inte FÖRSTÅ hur fasiken jag skulle stå ut i 55 minuter till. som tur var behövde jag ”bara” kämpa i femton minuter till efter det. fy fan vad det brände och fy fan att det gjorde ont. man vill ju bara ställa sig upp, säga att ”jag skiter i det här jag nu” och åka hem igen. det känns ju dessutom som att det ALDRIG kommer gå, att ungen aldrig kommer komma ut den vägen, fastän man ju är halvvägs i mål redan.

2 obegripligheter

1. att slappna av när värkarna kom. fattar fortfarande inte hur sjutton någon kan palla det. sen när jag fick epiduralen gick det ju förstås vägen, men innan dess… fullkomligt omöjligt.

2. haha. förlåt mig redan innan jag ens sagt nåt. men HUR kan någon tycka att en förlossning är det härligaste och bästa man varit med om? det är liksom fortfarande helt ofattbart för mig. ja, utan tvekan det mest otroliga och det mest spännande jag varit med om, men härligt? haha, NEJ för bövelen. och ja, det är ett FANTASTISKT ögonblick när man får upp den efterlängtade bebisen i famnen, men att föda fram barnet var verkligen inte nåt av det bästa jag upplevt i livet hittills, haha. kommer nog alltid föredra skön ryggmassage framom att föda fram barn, lovar!

1 summa summarum

lite efter klockan åtta på fredagskväll, på den beräknade dagen precis, efter en förlossning på 21,5 h, föddes äntligen en liten mörkhårig tjejbebis, nästan halvmetern lång och nästan tre kilo tung. efter barnet kom förstås några eftervärkar och sedan moderkakan, men eftervärkarna just då var mycket enklare än vad jag hade tänkt mig (värre blev det ett dygn senare). förlossningen var något mycket positivare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, och i det här fallet var alltså de flesta av alla mina farhågor helt obefogade. förlossningen var lyckad, jag förlorade knappat blod alls och behövde inte sys. förlossningspallen var ett bra val, även om jag förstås inte har erfarenhet av andra förlossningspositioner.


bebis föddes som sagt med navelsträngen runt halsen, men återhämtade sig snabbt. det var alltså en alldeles frisk bebis som lyftes upp i min famn. så liten och ynklig, och så ren och så fantastiskt fin! och vi var ju så paffa över att bebisen var en tjej, vi som hade trott på en pojke hela graviditeten. men lika glada var vi ändå, såklart!

det var totalförbud på att använda telefon på förlossningen, så det var först ungefär tre timmar efter att lilla videungen fötts som jussi kilade iväg och meddelade våra nära och kära om nyheten. ingen, förutom väninnan som jag avbokade dagens dejt med precis innan vi slapp in i vår förlossningssal, visste ens om att vi var och födde barn den dagen, hehe.




historien om vårt fina familjerum och berg-och-dalbanan som sedan följde, är vad följande blogguppdatering kommer handla om. den uppdateringen väntas komma omkring 5000 e. Kr...