en sjuk liten bebis

videungen var 19 timmar gammal när den kort- och fåordiga läkaren sa att bebis andning var alltför snabb och för ytlig, att hon inte kunde säga vad det berodde på, men att blodprover, CRP och hjärtfilm genast måste tas, och att jag och bebis måste flyttas till förlossningens bäddavdelning där man hade behövliga apparater att hålla koll på bebis med. nere på bäddavdelningen hann vi vara i en timme.

läkaren vi sedan träffade gissade på en infektion i lungorna, och domen var att videungen omgående skulle flyttas till barnavdelningen för nyfödda. läkaren beklagade omständigheterna och berättade att bebis måste bli kvar där ensam, eftersom föräldrarna inte hade möjlighet att övernatta på avdelningen. jag hade gått från lycklig nyförlöst mamma till ett ostabilt vrak som inte kunde vara ogråten längre än en halv minut åt gången.

och så flyttades "vi" igen. avdelning 5 var liten och MYCKET överbelastad. videungen fick ett trångt rum, som hon delade med två andra bebisar.  röntgenbilderna som togs på avdelningen visade på en infektion i lungorna, som kunde bero på att en liten mängd fostervatten blivit kvar där efter födseln. hon blev kopplad till diverse sladdar och apparater, och fick en kanyl för intravenös antibiotika satt bland allt det mörka håret på hennes lilla huvud.

vi försökte fråga läkarna och sköterskorna om vad som skulle komma; skulle videungen bli frisk snart, när skulle vi få hem henne, vad skulle vi vara beredda på. men ingen ville säga något, eller "lova" något. vi hade absolut ingen aning om om det var frågan om dagar, veckor eller månader på sjukhuset. vi blev inte heller särskilt upplysta om hur allvarlig videungens situation var - det verkade värre än det var, men det kunde ju inte vi veta. att ens egna sköra, pyttelilla, hjälplösa, nyfödda bebis ligger på en barnavdelning som ligger vägg i vägg med intensivavdelningen "utifall att" och har en infektion i sina små lungor som hon måste orka och kunna andas med för att finnas till - fruktansvärt.

mitt hjärta hade för länge sedan brustit av sorg. jag hade svårt att förstå oturen och orättvisan i vår situation.

och gråten som exploderade ur mig gång på gång, fanns det inget slut på.

jag grät när jag tittade på de lilla vackra videungen som bara sov och sov och inte ville äta.

jag grät över alla pipande apparater.

jag grät över videungens ena rumskompis som skrek oavbrutet och otröstligt, hela hela hela tiden.

och jag grät över den andra rumskompisen som hade levt de fem första månaderna av sitt liv på den här avdelningen.

jag grät för att videungen inte grät. hon var alldeles likgiltig till allt som hände och allt man gjorde med henne.

jag grät över att jussi grät. (endless story...).

och jag var förkrossad över att behöva ta farväl av videungen vid klockan nio den kvällen, och lämna kvar henne alldeles ensam i sin lilla säng, bland alla gråtande bebisar och pipande apparater på avdelningen. mitt i all misär var jag dock så obeskrivligt lycklig över videungens lilla täcke vi packat med i bb-väskan. jag hoppades att hon skulle känna sig trygg i täckets "hemma-doft". 

videungen i sondmatning. vi köpte en liten röd skyddängel åt henne, som skulle kunna hålla henne sällskap var hon än var, under alla dom stunderna vi inte kunde vara där med henne. därtill fick hon även sängsällskap av en ainu-kanin som hon fick av sina faddrar-to-be som kom och hälsade på oss till sjukhuset.

när vi följande morgon gick till avdelningen, hade videungen satts i sondslang under natten. hon hade varit för trött för att äta, och sonden hade varit det enda alternativet. den lilla videungen såg så dramatiskt sjuk ut där hon låg i huvudkanyl och sondslang, kopplad till alla pipande maskiner. vi satt hos videungen hela dagen, turades om att sitta med henne i famnen, byta blöja, mata henne. samma kväll skrev jag ut mig från förlossningsavdelningen, och efter ett långt och utdraget puss-godnatt-hejdå-min-skatt, åkte vi hem till natten.

det var en märklig och ledsam känsla att åka hem. utan bebismage, men också utan bebis, som att något sådant aldrig inträffat heller.

hur röd man blir om kinderna när man blivit av med sonden och hudtejpen...

på måndag hade CRP:n till all lycka börjat sjunka och videungen var märkbart piggare. vi satt med videungen på avdelningen från morgon klockan halv nio till kväll klockan halv elva, och likaså på tisdag - då blev hon av med sonden. hon orkade bra med både amning och mjölkflaska, och började visa självständiga tecken på hunger till och med. och så vi fick ett försiktigt läkarlöfte om att kanske få hem videungen redan följande dag, beroende på blodprovsresultat och viktuppgång. vi hade inte hoppats på för mycket, eftersom ingendera av oss hade orkat med den besvikelsen. men på onsdag blev videungen av med huvudkanylen och blev friskförklarad av läkaren. vi var överraskade, lättade och överlyckliga.

och så packade vi ihop videungens saker.

klädde på henne hennes "hemkomstkläder".

spände fast henne i babyskyddet.

visade henne höstsolen som lyste från klarblå himmel den eftermiddagen.

och så åkte vi hem.