7 February 2014

det första dygnet som familj

TAYS har fixat det alldeles otroligt fantastiskt med förlossningsavdelningens familjerum; de är nämligen belägna på det nya patienthotellet intill sjukhuset. en helt egen hotellvåning med familjerum, kafferum samt helt vanliga undersökningsrum alltså, och barnmorskor finns förstås på plats 24/7. pappan (och möjliga syskon) övernattar för under 40 euro per natt, för mamman och bebis kostar det inte extra. och ja, förutsättningarna för att få sova på familjerum är att förlossningen gått bra, och att både mamman och bebis är friska och mår bra.

så vi blev kvar i förlossningssalen i obligatoriska fem timmar efter att bebis fötts, varpå barnmorskan kom och kollade till både mig och bebis och gav oss grönt ljus för familjerum. vi råkade få det sista lediga rummet, tacksamt och tursamt nog! så runt klockan 01.30 mitt på natten, packade vi ihop våra saker, bäddade ner bebis i avdelningens lånevagn och navigerade tillsammans med vår barnmorska till patienthotellet längs sjukhusets slingrande underjordiska tunnlar.

rummet och livet just då var nästan för bra för att vara sant. plötsligt kändes det inte alls som man precis i över tjugo timmar fött fram ett barn till världen i en ljusblå förlossningssal - utan snarare som att man tagit sin lilla familj på värsta bästa miniweekenden till ett fancy cityhotell. videungen hade sin egna lilla sjukhussäng, och vi hade vår dubbelsäng, vi hade badrum med skötbord och alla behövliga hygienartiklar, samt att rummet hade amningsfåtölj, och så ett minikylskåp som bjöd på safter och yoghurts. och så hade vi teve såklart. allt. så bra. FÖR bra.



och bebis då? den lilla videungen var så ofantligt liten. och kändes så skör. hon hade ögonfransar som sin mor och ögonbryn som sin far, och i övrigt var hon en jämn blandning av oss båda (det mörka busiga håret kvarstår dock som ett mysterium, haha). pyttesmå skrynkliga fingrar och tår, tio stycken av vardera. det var precis henne vi väntat på hela våren, sommaren och hösten. och redan från det allra första ögonblicket visste jag ju att det är henne jag vill älska gränslöst och för alltid, alltid finnas hos henne, aldrig skiljas från henne, skydda henne från allt ont och alltid göra mitt bästa för henne.

jag var sprickfärdigt lycklig när jag klockan halv fyra den natten pussade bebis godnatt och kröp ner med jussi i dom vita renbäddade hotellakanen. vårt team hade klarat av att fixa barnet till världen, och nu var det äntligen dags för sömn. kunde verkligen känna att jag var i behov av den.



(bonus: några saker jag inte räknat med som nyförlöst.

1. att gå den rediga halvkilometern från sjukhuset till patienthotellet några timmar efter förlossningen, var inte mysigt. även om förlossning slutat lyckligt på alla sätt och vis, var jag ändå sjukligt trött, och typ alla kroppsdelar från hjässans högsta punkt ner till minsta lilltån var ganska, eeeh, ONDA OCH MÖRA, för att underdriva till max. blev visserligen erbjuden rullstol och förvarnad om att vägen kanske skulle kännas lång, men i didn't see that coming; att jag egentligen inte hade orkat, alltså.

2. alltså det här med hormonracet i kroppen som nyförlöst. jag vågade inte gråta under hela förlossningen, och inte efteråt heller, för jag kände att om jag en gång skulle börja, skulle jag inte kunna sluta, även om det så var frågan om lycklig gråt. jag var överlycklig och förstås så rörd över att se den fina bebisen att jag knappt kunde andas, men jussi skötte lyckotårarna i förlossningssalen, hehe.

3. och mer om hormonerna: vaknade på morgonen efter förlossningen (och morgonen efter det och efter det också) upp till att jag brutalsvettats ner hela sängen. herregud alltså. kläderna var plaskvåta, lakanen var plaskvåta, kudden var plaskvåt. barnmorskan tröstade mig dock och sa att det är heeeelt normal. så nu vet ni. det är heeelt normalt.

4. och herregud med dom där eftervärkarna som kom dagen efter förlossning. speciellt i samband med att man ammade / pumpade mjölk. h-e-r-r-e-g-u-d, som sagt. barnmorskorna bjöd glatt på värkmedicin, och jag hade typ lust att skratta hysteriskt och fråga hur fan dom tror att en jävla pyttemedicin ska hjälpa mig när jag ligger här och dramatiskt tror jag ska dö, hehe...).


natten bjöd på fyra timmar sömn, och bebis sov alla dessa timmar utan att knysta. vid sex försökte jag mig på att mata henne, men hon var bara så trött och jag gissade på att hon var ganska medtagen efter allt som genomgåtts det senaste dygnet. jag var möjligen inte den piggaste människan på jorden följande morgon när vi ställde oss i ordning för frukost och för videungens morgonvägning och rutinkontroll, hehe. allt stod väl till, förutom att barnmorskan ville att läkaren som rondade vid halvdags skulle dubbelkolla att bebis andning var normal. för säkerhetsskull, sa hon, men tillade att vi inte skulle oroa oss, för det var nog säkert inget.

och jag förstod inte ens att vara orolig. jag var alldeles för omtumlad och väck i huvudet efter gårdagens bravader och den minimala mängde sömn för att ens få in all information. så vi fortsatte leva i lyckobubblan på vårt rum. åt frukost i lugn och ro, låg på sängen och stirrade på den lilla söta videungen. och halvdags kom och gick, men vi hörde inte av läkaren, så slutligen åkte jussi hem en sväng för att kolla till katterna, handla kvällscrunch och hämta mera nödvändigheter hemifrån. och precis som jag höll på att somna för en powernap tillsammans med videungen, kallade barnmorskan oss till undersökningsrummet för att träffa läkaren.

och så gick lyckobubblan i tusen bitar.

2 comments:

  1. Vad hände vad hände?!

    ReplyDelete
  2. meja: äntligen fick jag fortsättningen uppdaterad! :)

    ReplyDelete