en sjuk liten bebis

videungen var 19 timmar gammal när den kort- och fåordiga läkaren sa att bebis andning var alltför snabb och för ytlig, att hon inte kunde säga vad det berodde på, men att blodprover, CRP och hjärtfilm genast måste tas, och att jag och bebis måste flyttas till förlossningens bäddavdelning där man hade behövliga apparater att hålla koll på bebis med. nere på bäddavdelningen hann vi vara i en timme.

läkaren vi sedan träffade gissade på en infektion i lungorna, och domen var att videungen omgående skulle flyttas till barnavdelningen för nyfödda. läkaren beklagade omständigheterna och berättade att bebis måste bli kvar där ensam, eftersom föräldrarna inte hade möjlighet att övernatta på avdelningen. jag hade gått från lycklig nyförlöst mamma till ett ostabilt vrak som inte kunde vara ogråten längre än en halv minut åt gången.

och så flyttades "vi" igen. avdelning 5 var liten och MYCKET överbelastad. videungen fick ett trångt rum, som hon delade med två andra bebisar.  röntgenbilderna som togs på avdelningen visade på en infektion i lungorna, som kunde bero på att en liten mängd fostervatten blivit kvar där efter födseln. hon blev kopplad till diverse sladdar och apparater, och fick en kanyl för intravenös antibiotika satt bland allt det mörka håret på hennes lilla huvud.

vi försökte fråga läkarna och sköterskorna om vad som skulle komma; skulle videungen bli frisk snart, när skulle vi få hem henne, vad skulle vi vara beredda på. men ingen ville säga något, eller "lova" något. vi hade absolut ingen aning om om det var frågan om dagar, veckor eller månader på sjukhuset. vi blev inte heller särskilt upplysta om hur allvarlig videungens situation var - det verkade värre än det var, men det kunde ju inte vi veta. att ens egna sköra, pyttelilla, hjälplösa, nyfödda bebis ligger på en barnavdelning som ligger vägg i vägg med intensivavdelningen "utifall att" och har en infektion i sina små lungor som hon måste orka och kunna andas med för att finnas till - fruktansvärt.

mitt hjärta hade för länge sedan brustit av sorg. jag hade svårt att förstå oturen och orättvisan i vår situation.

och gråten som exploderade ur mig gång på gång, fanns det inget slut på.

jag grät när jag tittade på de lilla vackra videungen som bara sov och sov och inte ville äta.

jag grät över alla pipande apparater.

jag grät över videungens ena rumskompis som skrek oavbrutet och otröstligt, hela hela hela tiden.

och jag grät över den andra rumskompisen som hade levt de fem första månaderna av sitt liv på den här avdelningen.

jag grät för att videungen inte grät. hon var alldeles likgiltig till allt som hände och allt man gjorde med henne.

jag grät över att jussi grät. (endless story...).

och jag var förkrossad över att behöva ta farväl av videungen vid klockan nio den kvällen, och lämna kvar henne alldeles ensam i sin lilla säng, bland alla gråtande bebisar och pipande apparater på avdelningen. mitt i all misär var jag dock så obeskrivligt lycklig över videungens lilla täcke vi packat med i bb-väskan. jag hoppades att hon skulle känna sig trygg i täckets "hemma-doft". 

videungen i sondmatning. vi köpte en liten röd skyddängel åt henne, som skulle kunna hålla henne sällskap var hon än var, under alla dom stunderna vi inte kunde vara där med henne. därtill fick hon även sängsällskap av en ainu-kanin som hon fick av sina faddrar-to-be som kom och hälsade på oss till sjukhuset.

när vi följande morgon gick till avdelningen, hade videungen satts i sondslang under natten. hon hade varit för trött för att äta, och sonden hade varit det enda alternativet. den lilla videungen såg så dramatiskt sjuk ut där hon låg i huvudkanyl och sondslang, kopplad till alla pipande maskiner. vi satt hos videungen hela dagen, turades om att sitta med henne i famnen, byta blöja, mata henne. samma kväll skrev jag ut mig från förlossningsavdelningen, och efter ett långt och utdraget puss-godnatt-hejdå-min-skatt, åkte vi hem till natten.

det var en märklig och ledsam känsla att åka hem. utan bebismage, men också utan bebis, som att något sådant aldrig inträffat heller.

hur röd man blir om kinderna när man blivit av med sonden och hudtejpen...

på måndag hade CRP:n till all lycka börjat sjunka och videungen var märkbart piggare. vi satt med videungen på avdelningen från morgon klockan halv nio till kväll klockan halv elva, och likaså på tisdag - då blev hon av med sonden. hon orkade bra med både amning och mjölkflaska, och började visa självständiga tecken på hunger till och med. och så vi fick ett försiktigt läkarlöfte om att kanske få hem videungen redan följande dag, beroende på blodprovsresultat och viktuppgång. vi hade inte hoppats på för mycket, eftersom ingendera av oss hade orkat med den besvikelsen. men på onsdag blev videungen av med huvudkanylen och blev friskförklarad av läkaren. vi var överraskade, lättade och överlyckliga.

och så packade vi ihop videungens saker.

klädde på henne hennes "hemkomstkläder".

spände fast henne i babyskyddet.

visade henne höstsolen som lyste från klarblå himmel den eftermiddagen.

och så åkte vi hem.

det första dygnet som familj

TAYS har fixat det alldeles otroligt fantastiskt med förlossningsavdelningens familjerum; de är nämligen belägna på det nya patienthotellet intill sjukhuset. en helt egen hotellvåning med familjerum, kafferum samt helt vanliga undersökningsrum alltså, och barnmorskor finns förstås på plats 24/7. pappan (och möjliga syskon) övernattar för under 40 euro per natt, för mamman och bebis kostar det inte extra. och ja, förutsättningarna för att få sova på familjerum är att förlossningen gått bra, och att både mamman och bebis är friska och mår bra.

så vi blev kvar i förlossningssalen i obligatoriska fem timmar efter att bebis fötts, varpå barnmorskan kom och kollade till både mig och bebis och gav oss grönt ljus för familjerum. vi råkade få det sista lediga rummet, tacksamt och tursamt nog! så runt klockan 01.30 mitt på natten, packade vi ihop våra saker, bäddade ner bebis i avdelningens lånevagn och navigerade tillsammans med vår barnmorska till patienthotellet längs sjukhusets slingrande underjordiska tunnlar.

rummet och livet just då var nästan för bra för att vara sant. plötsligt kändes det inte alls som man precis i över tjugo timmar fött fram ett barn till världen i en ljusblå förlossningssal - utan snarare som att man tagit sin lilla familj på värsta bästa miniweekenden till ett fancy cityhotell. videungen hade sin egna lilla sjukhussäng, och vi hade vår dubbelsäng, vi hade badrum med skötbord och alla behövliga hygienartiklar, samt att rummet hade amningsfåtölj, och så ett minikylskåp som bjöd på safter och yoghurts. och så hade vi teve såklart. allt. så bra. FÖR bra.

och bebis då? den lilla videungen var så ofantligt liten. och kändes så skör. hon hade ögonfransar som sin mor och ögonbryn som sin far, och i övrigt var hon en jämn blandning av oss båda (det mörka busiga håret kvarstår dock som ett mysterium, haha). pyttesmå skrynkliga fingrar och tår, tio stycken av vardera. det var precis henne vi väntat på hela våren, sommaren och hösten. och redan från det allra första ögonblicket visste jag ju att det är henne jag vill älska gränslöst och för alltid, alltid finnas hos henne, aldrig skiljas från henne, skydda henne från allt ont och alltid göra mitt bästa för henne.

jag var sprickfärdigt lycklig när jag klockan halv fyra den natten pussade bebis godnatt och kröp ner med jussi i dom vita renbäddade hotellakanen. vårt team hade klarat av att fixa barnet till världen, och nu var det äntligen dags för sömn. kunde verkligen känna att jag var i behov av den.

(bonus: några saker jag inte räknat med som nyförlöst.

1. att gå den rediga halvkilometern från sjukhuset till patienthotellet några timmar efter förlossningen, var inte mysigt. även om förlossning slutat lyckligt på alla sätt och vis, var jag ändå sjukligt trött, och typ alla kroppsdelar från hjässans högsta punkt ner till minsta lilltån var ganska, eeeh, ONDA OCH MÖRA, för att underdriva till max. blev visserligen erbjuden rullstol och förvarnad om att vägen kanske skulle kännas lång, men i didn't see that coming; att jag egentligen inte hade orkat, alltså.

2. alltså det här med hormonracet i kroppen som nyförlöst. jag vågade inte gråta under hela förlossningen, och inte efteråt heller, för jag kände att om jag en gång skulle börja, skulle jag inte kunna sluta, även om det så var frågan om lycklig gråt. jag var överlycklig och förstås så rörd över att se den fina bebisen att jag knappt kunde andas, men jussi skötte lyckotårarna i förlossningssalen, hehe.

3. och mer om hormonerna: vaknade på morgonen efter förlossningen (och morgonen efter det och efter det också) upp till att jag brutalsvettats ner hela sängen. herregud alltså. kläderna var plaskvåta, lakanen var plaskvåta, kudden var plaskvåt. barnmorskan tröstade mig dock och sa att det är heeeelt normal. så nu vet ni. det är heeelt normalt.

4. och herregud med dom där eftervärkarna som kom dagen efter förlossning. speciellt i samband med att man ammade / pumpade mjölk. h-e-r-r-e-g-u-d, som sagt. barnmorskorna bjöd glatt på värkmedicin, och jag hade typ lust att skratta hysteriskt och fråga hur fan dom tror att en jävla pyttemedicin ska hjälpa mig när jag ligger här och dramatiskt tror jag ska dö, hehe...).

natten bjöd på fyra timmar sömn, och bebis sov alla dessa timmar utan att knysta. vid sex försökte jag mig på att mata henne, men hon var bara så trött och jag gissade på att hon var ganska medtagen efter allt som genomgåtts det senaste dygnet. jag var möjligen inte den piggaste människan på jorden följande morgon när vi ställde oss i ordning för frukost och för videungens morgonvägning och rutinkontroll, hehe. allt stod väl till, förutom att barnmorskan ville att läkaren som rondade vid halvdags skulle dubbelkolla att bebis andning var normal. för säkerhetsskull, sa hon, men tillade att vi inte skulle oroa oss, för det var nog säkert inget.

och jag förstod inte ens att vara orolig. jag var alldeles för omtumlad och väck i huvudet efter gårdagens bravader och den minimala mängde sömn för att ens få in all information. så vi fortsatte leva i lyckobubblan på vårt rum. åt frukost i lugn och ro, låg på sängen och stirrade på den lilla söta videungen. och halvdags kom och gick, men vi hörde inte av läkaren, så slutligen åkte jussi hem en sväng för att kolla till katterna, handla kvällscrunch och hämta mera nödvändigheter hemifrån. och precis som jag höll på att somna för en powernap tillsammans med videungen, kallade barnmorskan oss till undersökningsrummet för att träffa läkaren.

och så gick lyckobubblan i tusen bitar.