om att vara i vecka 30

i slutet av förra veckan gick jag in i den trettionde graviditetsveckan. är ju en helt befängd tanke att vi bara har den sista fjärdedelen av graviditeten kvar att vänta ut, och sen... sen är livet så mycket mer annorlunda än det någonsin varit de senaste åren. de kommande veckorna är för oss de sista veckorna som det bara kommer vara vi två på samma sätt som vi bara varit hittills.

att vara i vecka 30 känns huvudsakligen bra. babyn är ungefär 35 centimeter lång och väger uppskattningsvis cirka 1300 gram. det är vansinne att titta ner på magen och tänka att det ligger över en en fjärdedels meter lång unge där inne, haha! vissa dagar känns det som att magen är det största och mest vanskapta mänskligheten skådat... även om jag vet att min mage (ännu) inte är särskilt stor. så för det mesta gillar jag läget! det kommer ju vara hur konstigt som helst när bukomkretsen sedan återgår till det normala och magen alltid är alldeles lugn - hur kan man vänja sig tillbaka till det att ingen lever rövare innanför naveln 24/7?

första gravidhalvans illamående lättade ju som tur var, och var (borträknat från några undantag) borta i nästan åtta veckor och byttes istället ut mot en halsbränna som glatt växlar i intensitet. vissa kvällar känns det som att helvetets skärseld bosatt sig matstrupen, huu. den senaste veckan har illamåendet dock gjort sig påmint igen & ofta - men min graviditets-app (som håller reda på veckor och dagar, hehe) förklarade för mig att "hormonpåslaget i kroppen är stort nu" när bebis växer mycket, och att hormonerna förstås lätt kan framkalla illamåendet. så det kan jag leva med, ett tag till.

annars är kroppen på topp, för det mesta. visserligen märker man lätt av när man ansträngt sig för mycket och man blir lätt trött, men då är det bara att vila, punkt. jobbet är astungt ibland och känns som att man är tvungen att lägga sig i ide i 10 år för att kunna återhämta sig efter ett 3-timmar långt pass... men alltså, då får man bara göra det och ta nya lugnare tag nästa dag igen. det enda jag orkar beklaga mig över (hehe) är nedre delen av ryggen som lätt blir öm och trött, och promenaderna som även i snigeltempo oftast framkallar ganska mycket sammandragningar. men jag är nöjd, så länge jag kan cykla till jobbet varje dag. och det har jag ju kunnat hittills. 

vi har varit på två föräldrakurstillfällen som vår rådgivning ordnat med (två tillfällen ännu to come!), och är nu förstås proffs på både förlossning och amning. öööh, not! men på god väg, hehe. känns som att man kammar hem mycket vuxenpoäng när man sitter i ett palaverrum ihop med sex andra par som också väntar sitt första barn, och lyssnar på massa galen information om hur en förlossning går till. det närmar sig alltså! allt! 9 månader känns som en evighetslång väntan, men naturen har fixat det så bra! det är egentligen exakt så många månader man behöver på sig för att ställa sig in på ett liv med en ny, pytteliten familjemedlem. det tog flera veckor att förstå att man faktiskt var gravid - men tanken på att det skulle bli ett barn av den här graviditeten kändes ljusår bort. men nu är vi mentalt där! 9 månader känns som en lagom tid för kroppen att klara av att producera fram en helt ny människa, och 9 månader är definitivt en lagom lång tid för föräldrarna-to-be att mentalt förbereda sig på att bli just föräldrar. det är så sjukt stort och spännanade och fantastiskt och konstigt. även om jussi ibland rycker till och med hysterisk uppsyn andas "ÅH-HERREGUD-SKA-VI-VERKLIGEN-HA-BARN?!?!". sen blir han lugn igen, och önskar att bebis kunde vara här helst redan igår, hehe.