rådd

fredagen till ära sitter jag med pannan rynkad ända ner till knäveckena. jag undrar om det beror på att jag är vrålhungrig, på att jag inte har någon choklad hemma, på att jag inte kan hitta en enda dammtrasa nåååånstans, på att jag dammsugarslangen gått av på mitten på sjuttioelfte städastäda-varje-fredan i rad? eller på att katten sprätte ner en av två högtalare i golvet så att spotifyjammandet tagits upp till helt nya nivåer, där ljudet ur högtalarna är besynnerligt ojämnt och sprakande och nästan lite psykedeliskt?

men! den här fredagen till ära fick jag äntligen tummen ur mumindalen
och öppnade förpackningen med järnberikad vitaminsaft.
doserade upp 20 milliliter som det stod att man skulle göra. drack allt på en klunk.

är det någon i hela vida världen som fattar hur satans illa en pytteklunk saft kan smaka?
och kom inte säg att jag ska kila till apoteket och hämta ut järntillskott i tablettform. bara jag och fan vet vad som händer med matsmältningssystemet efter att man knaprat i sig några knappar järn (underrättelse för att ingen nu ska gå och käka järntabletter bara för att få veta vad som händer: all verksamhet från naveln och ner upphör och hela saligheten blir svart).
ta nu till er denna lärdom, göm och begrunda allt detta i era hjärtan (julevangeliecitering).
den där djävulssaften är bara piece of cake i jämförelse med pillerpreparatet.

bildkälla