coaching

den där panoramabilden va. som hade total avsaknad på fantasi, fina färger och proportioner. jag hade gjort en rejäl miss någonstans och fått horisonten att gå i typ 85 graders vinkel nedåt. himla lyckat. att försöka satsa på en ny bild idag innan utskrivningsdags imorgon var dömt att misslyckat eftersom det nästan var nattsvart innan jag kommit mig hem.

jussi fick agera tålmodig humörcoach åt mig där ett tag, när jag låg som allra grinigast till. han botade min illa-till-mods-status med vegepyttipanna, med sojaknackkorv och sjuhelsikes mycket lök. den var så god att jag var tvungen att dra på mungiporna lite grann faktiskt.

men gud vad jag blir ledsen när jag tänker på den där jävla bilden. jag vill aldrig mer ta en så ful bild i hela mitt liv. aldrig. varje gång jag tänker på den måste jag grina lite till, jag antar att det var därför jussi nyss gav upp lite grann och var och köpte sig ett bra duktigt stora hörlurar, som han nu sitter och spelar keyboard med. det är inte ens säkert att det heter keyboard, det vet jag faktiskt tamigtusan inte, men det är en minipianoliknande tingest som hör hemma till 80-talet, lika gammal som vilket arvegods som helst.

följande bild är gammal som gatan i lissabon, nästan, men den föreställer (delvis åtminstone) faktiskt min tålmodige och godhjärtade sambo. om jag vore han hade jag sedan länge skickat mig till den där förbannade gatan i lissabon för att riktigt gro in i den och för att aldrig behöva se mig mer.