jag har traskat hit och dit genom stan, hit och dit på hemmaplan, hit och dit i det förjädrandes kalla vädret. jag sitter inne och försöker för sjuttioelfte gången tänka att värmande nudlar kokade i hotcurrykokosmjölk inte är ett bra alternativ, men jag har sådana förbannade cravings på allt som inte heter mandarin, pirkkasmoothie, hjortonjoghurt och pasta med ostsås.
får man säga att man är trött på läget? ja, det säger jag. idag köade jag till labben med ett duktigt tiotal pensionärer som sällskap klockan 07. skjutsköterskan som blodprovade mig klappade fram blodådern i en evighet och sedan stack hon nålen genom, vad det kändes som, hela armbågen. hon förklarade och förklarade om saker, men min arm gjorde så ont att jag höll på att kräkas. sen fick jag en julkonfekt som det stod laboratoriokeskus på av henne. och så var jag glad igen, hurra, whatever it takes!
förra veckan besökte jag en röntgenapparat, och utan förvarningar var jag plötsligt tvungen att stå där helt topless? framför en kille på typ 20 bast som vägde minst 175kilogram?! jag kom hem i chocktillstånd, la mig i sängen, stirrade i taket och sa tusen gånger högt för mig själv "somebody just saw my boobs" och sen när jag glömt hur röntgenduden såg ut kände mig åter normaliserad, om än lite traumatiserad. igår var jag och hälsade på en ekg-apparat och plötsligt upprepade sig scenariot. alltså jag hade lust att börja banka nävarna i väggarna och skrika om varför inte någon talat om för mig att det här är en toplessundersökning och att jag ville gå hem för mental förberedning och komma igen imorgon. men det gjorde jag inte. för jag är inte fem år. och sen är jag förstås en fruktansvärt balanserad människa som inte har problem med små konstigheter. ekg:n gick säkerligen jättebra eftersom jag tror mitt hjärta totalstannade i några mååånga lååånga sekunder där ett tag efter att jag världsvant svept av mig tröjorna i rummet där temperaturen låg på cirka 12 grader (plus, dock).
OKEJ! jag känner också att jag gjort något väldigt bra för mänskligheten genom att delge historien som handlade om att jag stått med bröna i värdet i ett rubbat sinnestillstånd två gånger inom loppet av fyra dagar. alltså, jag vet inte, kanske jag vill säga att man genom år av intensiv psykoterapi kan komma igen och återgå till leva en normal vardag. ja, hopp till alla därute. peace, hahaha.
får man säga att man är trött på läget? ja, det säger jag. idag köade jag till labben med ett duktigt tiotal pensionärer som sällskap klockan 07. skjutsköterskan som blodprovade mig klappade fram blodådern i en evighet och sedan stack hon nålen genom, vad det kändes som, hela armbågen. hon förklarade och förklarade om saker, men min arm gjorde så ont att jag höll på att kräkas. sen fick jag en julkonfekt som det stod laboratoriokeskus på av henne. och så var jag glad igen, hurra, whatever it takes!
förra veckan besökte jag en röntgenapparat, och utan förvarningar var jag plötsligt tvungen att stå där helt topless? framför en kille på typ 20 bast som vägde minst 175kilogram?! jag kom hem i chocktillstånd, la mig i sängen, stirrade i taket och sa tusen gånger högt för mig själv "somebody just saw my boobs" och sen när jag glömt hur röntgenduden såg ut kände mig åter normaliserad, om än lite traumatiserad. igår var jag och hälsade på en ekg-apparat och plötsligt upprepade sig scenariot. alltså jag hade lust att börja banka nävarna i väggarna och skrika om varför inte någon talat om för mig att det här är en toplessundersökning och att jag ville gå hem för mental förberedning och komma igen imorgon. men det gjorde jag inte. för jag är inte fem år. och sen är jag förstås en fruktansvärt balanserad människa som inte har problem med små konstigheter. ekg:n gick säkerligen jättebra eftersom jag tror mitt hjärta totalstannade i några mååånga lååånga sekunder där ett tag efter att jag världsvant svept av mig tröjorna i rummet där temperaturen låg på cirka 12 grader (plus, dock).
OKEJ! jag känner också att jag gjort något väldigt bra för mänskligheten genom att delge historien som handlade om att jag stått med bröna i värdet i ett rubbat sinnestillstånd två gånger inom loppet av fyra dagar. alltså, jag vet inte, kanske jag vill säga att man genom år av intensiv psykoterapi kan komma igen och återgå till leva en normal vardag. ja, hopp till alla därute. peace, hahaha.
men är du sjuk? vad? vad är det, blir ju orolig här borta.. är du glad? jag ska hänga tvätt nu..oj så roligt. oj oj oj om jag inte hellre skriver kommentarer i lotta w's blogg istället. ska baka pepparkakor sen också..pepparkaks-julslädar att fylla med godis. och sedan ge bort i julklapp. du kan kalla mig pysslar'n. höhö.
ReplyDelete