i shrunk the kids

nån gång i februari, när the-most-pissed-off-thing-in-the-whole-wide-world var att gå till jobbet på morgonen och det var så satans kallt att mina ögon tårades och tårarna frös ner i mina syndigt torra och syndigt froströda kinder, och alla kläder elektriskt klibbade fast kring mitt bara skinn och gjorde kylan än mer outhärdlig, så svor jag på att jag skulle tusentals mil när våren äntligen kommer och det blir varmt.
jaha. nu har vi haft fyra soliga och varma dagar och mina ben är så trötta av allt traskande att jag knappt kan röra dem. de protesterar vilt speciellt när klockan kallar till jobbet, och mitt huvud spränger av tycka-synd-om-mig-tankar när jag tänker på de tusentals trappstegen jag ska springa upp och ner för under dagen. igår var vi ute på en promenad i den varma men stenhårda motvinden och vi promenerade i 2 timmar och 45 minuter. alltså. förutom att mina ben tröttades ut, så brände även solen sönder nästippen på mig. jag ser ganska attraktiv ut!
men det är lätt att ta sig ut på en promenad till om man gör en glasskompromiss. det vill säga, det första man gör är att gå och köpa sig en glass som man käka på under den första halvtimmen av promenaden. det gjorde jag till exempel idag.

imorse när jag avreste till jobbet runt halv fem, regnade det dock. sommarregn gör mig hemskt harmonisk och lycklig och lugn i själen. det doftar lite grann som i södern alltså. när jag gick från ställe A till ställe B och drog in regnluften i lungorna, var jag 0,5 centimeter från att stiga mitt på en daggmask. jag höll på att svimma och sedan kräkas. jag hade alldeles glömt bort hur sliskiga och taskiga och äckliga de såg ut.