lookback

sen igår har den här bloggen agerat främling för mig. gult är fult och visst ser det lite bättre ut nu, men jag kan icke handskas med detta. men! det reder sig, sa kärringen som sket i såsen! jag blir van!

eftersom lunastorm, som (tydligen) agerade stor och nödvändig livslina i mitt liv under åren 2004-2007 ska läggas ner (imorgon haha), har jag lagt ner hela min dag på att spara hela min lunarblogg med sjuttioelvatusen inlägg i ett worddokument. okej att hahahahaha jag vet, lunarstorm är numera så pinsamt att det borde vara lika riskabelt att uttala det ordet som det är att uttala 'voldemort' i harry potter, men det var en fantastisk grej under de där åren utan riktiga bloggar och facebook och bilddagbok och whatever. och vilken roll det hade under FKF, hehehehe...

grejen med de där inläggen är att de är ganska så tragiska. och vissa är såklart förfäligt roliga, jag håller på att trilla av stolen av skratt när jag påminns om alla FKF-år med dom allra skönaste pinglorna. men dom tragiska inläggen har ett fast övertag i statistiken. jag kan knappt förstå att det faktiskt varit mitt liv en gång i tiden...!

jag har en obeskrivlig spegelångest
och kunde betala mitt liv för att slippa
se ut just precis såhär som jag gör nu.
jag avskyr att vara kvinna, se ut som
en kvinna, jag avskyr min mjuka mage
och mitt runda kindparti, jag vill dölja
varje centimeter av min kropp och
jag vill fräta sönder varje centimeter
av mitt skinn, jag vill inte gå klädd
i min egna hud, inte tala med min egna
röst, inte blinka med mina egna ögon,
inte vidröra något eller någon med
mina egna fingrar. SOLD
jag vill ha kläder att dölja all skam med
lång lugg att dölja mig själv under

att gå och mathandla får mig till och med
att börja gråta bara för att jag inte är
sådan som jag önskar att jag vore, för att
jag skäms så fruktansvärt över allt som
finns under jeansen och den rutiga jackan

det är så förbannat mycket massa som
samlats på alla tänkbara och otänkbara
delar av min kropp, och jag har varit
så förbannat dum och blind och blåögd.
jag avskyr att försöka dämpa kaos med
cigaretter och musik
men jag är gränslöst
kräkfärdig av mig själv.

(utdrag från januari 2007)

hej på dig, lotta 18 år. du ska vara glad och tacksam över att du fortfarande lever, eftersom ditt 16-åriga jag verkade konsumera mer sprit än hennes kropp någonsin borde ha kunnat hantera, hon kastade livet vind för våg åt sitt öde, medan hon själv var så redlös att hon däckade mitt på stan i dom allra skiraste sommarkläderna. du ska vara glad att inget någonsin hände den dumma ungen med huvet fullt av idioti.

och du, lotta 18 år, du behöver inte vänta länge till innan livet blir mycket bättre. du kommer inte förbli en kronisk anorektiker som man förutspått. du kommer hitta tusenmånga fina saker i livet, du kommer så småningom kunna somna utan att först redogöra dagens kaloriintag, sedan göra hundratals situps och därefter kräkas av ångest över allt i livet. otroligt, eller hur, men du kommer faktiskt somna med enbart fina tankar i huvudet intill en varm fin man. du kommer inte behöva acceptera faktumet att sjukdomen en dag kommer bli din död (helst innan trettio, eftersom du ändå inte har något annat att leva för, tänkte du). du kommer snarare bli livrädd för att dö innan du hunnit leva tillräckligt. du kommer fascineras över hur mycket bra saker det finns plats och tid att begrunda och filosofera kring när huvudet plötsligt inte alls består av 99% ångest. tankar som finns i andra kvinnors huvuden (till och med tankar på barn och bil och hus och bröllop, fantastiskt, inte sant?) finns också till för dig!


jag är verkligen så obeskrivligt tacksam för saker och ting.