det man nästan hade

efter flera samtal och mycket väntan och många annonser, så hittade jag ÄNTLIGEN den absolut mest perfekt och den allra vackraste pojkkatten igår. den lille finingen var en nästan renrasig siames, men istället för att vara maskerad hade han en alldeles ljusbeige tabby i den övrigt vita pälsen. och en hemskt slank och stilig kropp hade han också. och stora BLÅ ögon. BLÅ. priset var överkomligt, och alltså mycket förmånligt eftersom dens mamma endast var 80% raskatt. och han skulle ha blivit min lagom efter midsommar. sen ringde jag och gjorde en reservation, men efter mycket funderade, och ja... haha, faktiskt lite tvärnitande åsiktsskillnader med min sambo som också har ett ord med i spelet, ringde jag och tog tillbaka reservationen. jag jag lite grann, min sambo rensade luften genom att ta sig en springrunda, och det var liksom under den här springrundan jag ringde uppfödaren och tog tillbaka reservationen.

när han kommer hem, alldeles svettig, 60 minuter senare och jag kommit över den största bedrövelsen och tröstat mig själv med att det nog var ödet och att det kommer fler fina katter innan sommaren är slut... så kommer han alltså hem, lägger sig på golvet bredvid min gråa harribo och säger att "åh, det ska väl bli så roligt att få en liten kattunge, tänk vad söt han kommer att vara! så får vi en till karl till det här huset också! det blir ju liksom en lillebror till er va!" när jag ganska argt säger att det inte kommer någon fin liten kattunge eftersom jag avbokat blir han skitledsen och frågar vad jag gjorde så för. han behövde bara tänka över saken lite till ju.

TYPISKT. det kommer fler chanser eller hur. men behöver jag säga hur det känns..?

iallafall ganska gött eftersom det är fredag, sovmorgon imorgon, jag har köpt mig den godaste chokladglassen av alla goda chokladglassar, vi har hyrt beck, jag har sovit middag i 3 (!) timmar och ätit en vegetarisk texmexhamburgare. det var nog ödet ändå, för det finns verkligen inte mycket att klaga på.