en gång

om inte helgen bygger upp på något verkligen oexisterande,
är jag ingen någon någonsin trampat på.
helgen har varit så lång och jag lyckas med andnöd ta mig igenom
dike efter dike
staket efter staket
och fundera hur många hinder jag ännu kommer behöva hoppa över
förrän mina ben blir för korta för att ta mig över ett endaste ett och jag
snavar. precis likt det där som hände i trappan.
precis likt det där som hände den där gången.
precis då mamma öppnad dörren och jag drog mina nittio armtyngder
klockan halv tre på torsdagsnatt. eller då jag gjorde tvåhundra benlyft och skulle duscha. källartrappan blev så lång och mina ben orkade inte bära de femton trappstegen ända ner. det var precis den gången då jag föll i trappan för att benen krympt. eller så var det något annat.

det var som den där molniga dagen då det regnade och jag begav mig ut på långrunda och kom in regnkall och mamma tog tag om mina axlar och sa
Lotta, det här är vansinne, du är sjuk!
det var den där gången då jag kröp ner under täcket och viskade jag är förkyld för att intala mig själv om den allra diffusaste vitlögnen till något jag borde ha trott på själv till och med.

och slutligen den där dagen då jag satt på golvet i mitt rum som ett barn
som ett jävla barn
och grät att min värld inte håller längre att jag inte blev gjord för det här
och mamma höll om mig som vanligt, hårt, tills jag försäkrades om att hon fanns hos mig hela natten om jag ville det.
och jag hörde mamma gråta inne hos j den kvällen,
tills jag somnade långt senare och vaknade till att lampan sken rakt på mig.
släckte den något omedvetet. släckte något helt annat också.
men jag kom ju tillbaka?

-dagboksinlägg från maj 2005
herregud?