picture scale

igår spelade vi tennis och baseball och hela köret i cirkus 2½ timmar precis innan läggdags. när jag slutade spela, var min högerarm så urbotadöd att jag inte ens orkade lyfta ett vattenglas. success! imorse när jag vaknade kunde jag knappt lyfta armen för att klappa en spinnande katt på grannkudden. DET GÖR SÅ ONT! jag ska stämma wii!

det är strålande vackert väder idag också, mätaren visade på -20 grader och min hand orkade inte lyfta kameran till en början. jag antog att detta var ett tecken på att jag inte skulle bege mig ut med kameran, vår lärare berättar alltid hur hans systemkamera gick sönder av kylan i minus 13 (eller 16) nämligen. trots detta orkade armen, kameran och kölden samarbeta lite grann. mest inomhus då, där det också ska vara så jävla kallt! varför? varför är det kallt när elementen går på högvarv?

en version + en bokehversiom av den snyggaste staken i en orange morgonsol

till detta passade givetvis äpplekanelte ur en orange hattifnattmugg. OCH chokladrispuffar. lönar sig att äta så många att man får ont i magen. anteckna!

den lilla hyacinten hade slagit i blom! och som dom så blommorna doftar sen!

sen var det det här med att önska sig saker av tomten. tomten hade varit extra snäll och jobbat lite extra med min önskelista, och tomten kom alltså i form av herr johansson som jobbade över och kom hem sent om sider - med Mario Kart i högsta hugg! detta var jätteuppskattat! jussi hade väntat sig något i form av Colin McRae och tyckte därmed att mario-versionen av bilspel var jättetöntigt, men han fattar ju ingenting! mariokart äger ju världen! jag kommer aldrig mer att vara uttråkad! jag kommer aldrig mer slita mig från soffan och wiikontrollen!

slutligen promenadbilderna. jag har tappat bort mina vantar, och hemma fanns att välja mellan EN stycken stor karlahandske samt EN stycken damvante med tjugo hål i. de var inte till mycket hjälp, i can tell, och mina fängrar blev styva och svällda efter två bilder.