donera blod! do it!

jag är hemkommen! jag lever! jag kom igenom alla test! mitt hemoglobin var duktigt över minimit och jag kom med knapp nollmarginal över miniviktgränsen - vilken triumf och vilken fröjd! innan jag gav mig av mot min destination, försökte jag i all frustration och förtvivlan fuska till mig lite hekton genom att äta ganska brutalmycket mat och konsumera mycket vatten. detta beteende hade på den gamla goda tiden klassats som hetsätning på momangen. men detta ledde denna gång till god vinst. och jag är hemskt medveten om varför det finns minimigränser, MEN jag har dock i ett antal månader jobbat på det här och blivit aningen frustrerad över att aldrig kunna komma mig över gränsen. jag menar. hur jävla svårt kan det vara. men japp, så svårt var det, på både fysiskt och mentalt plan.

efter att jag fått fylla i lite formulär, fick jag ett könummer och ett glas apelsinjos. det var ungefär meningen att man skulle dricka så mycket saft man bara hann innan det blev ens tur, för det kom en gammal och skranglig men ack så sympatisk man fram till mig och sa att jag såg alltför klen ut och sa att jag måste dricka jättemycket saft innan jag gick in. jag är i sanningens namn ingen vän av saftdrycker, och efter att den gamle mannen gett mig fyra glas saft började jag bli litegranna illamående, eftersom jag halvtimmen tidigare hade ätit en elefant till lunch.

blodgivningen gick galant, fastän jag var sjukt nervös. det gjorde inte ont någonstans, och det gick snabbt; 450 milliliter blod var ute ur mig på 9 minuter. därefter blev jag tillsagd att ligga ner och vila i 10 minuter, därefter sätta mig upp och dricka ytterligare ett glas apelsinjos, men jag missuppfattade det och trodde jag skulle sätta mig upp genast jag kände mig okej och sedan dricka saft i 10 minuter (hehe). jag satte mig alltså upp genast då jag sansat mig, men blev busig i skallen på momangen och började kallsvettas och må apa. eftersom jag stundvis har lite problem med att svälja stolthet, kunde jag absolut inte lägga mig ner igen, utan försökte duktigt sitta upp. tills en sköterska kom och blixtsnabbt la mig liggande med fötterna upp. sen låg jag där och kollade på en stjärnhimmel ett tag, tills alla tio som var efter mig i kön redan hade tackat för sig. då fick jag sätta mig upp, en sköterska kom med två glas apelsinjos till och jag undrade vad grejen med josen var. ready to go!

och nu är jag hemma medan jussi är och inviger skidsäsongen (gud vad tråkigt), men jussi har bestämt att jag måste ha telefonen på mig hela tiden och att han ska ha sin mobil på diskretprofilen så han genast hör om jag försöker ringa. ja, ringa honom i det syfte att mitt bandage skulle börja blöda igenom (sannolikhetsfaktor 0,00001/1000000) eller ifall jag skulle bli svag och säcka ihop. hahaha.

efter en 2 timmars återhämtning mår jag prima som fisken, och detta var en fantastisk start på året. nästa gång, som får vara tidigast om 91 dagar, lovade jussi komma med, det är gött! ni borde också gå! challenge! här finns mera information om blodgivning.

som first-timer fick man ett stort infopaket och en sådan här brosch! fina fisken!

och man fick ett redigt bandage på armvecket, hehe, som skulle sitta kvar i fyra timmar efteråt.