fernand fonssagrives

för cirka tusen år sedan fick vi uppgift att välja ut en svartvit porträttbild och efterapa studioljuset i bilden. jag hade redan gett upp på uppgiften, eftersom transporten av bärbara blixtar från karis upp till richmond förblev endast tanke och eftersom den enda tänkbara modellen jag kunde tänka mig använda var min syster, som med ett kärleksfullt och okritiskt öga skulle kunna titta på bilden utan att i sitt stilla sinne tycka att jag hade tagit ett skitfoto, ÄVEN om jag tagit en fruktansvärt ful bild.

dock fanns det en vänlig själ som mycket bestämt ville att jag skulle försöka mig på bilden och använda henne som modell. detta fick mig att ungefärligen både spricka av tacksamhet samt dö av ångest. summa sumarum är det FANTASTISKT skönt att jag ändå, trots allt, fick uppgiften slutförd. tack gånger tusen.

originalbild

sen är det en annan historia hur illa min självkänsla far av att jag tapetserade upp bilden på anslagstavlan inför morgondagens kritik, och var tvungen att hålla andan ända från och med det ögonblicket, under hela tågresan, hela mathandlingen, tills jag var hemma för att inte börja hyperventilera av all svart galen suckerkänsla. när man lägger upp sin bild tillsammans med femton stycken andra mästerverk, krymper hela jag till en liten liten atom som inte består av något annat än ångest och ett massivt stycke självförakt.

det är under dessa inte alls så sällsynta stunder som jag himla gärna skulle kunna tänka mig att byta ut en av mina skor mot någon annans, och vara en lite självsäkrare och coolare människa för ett litet tag.