dagen som kom med ett stycke hemresetajm i baggaget började halv sju på fredagsmorgon. till klockan halv nio hade vi förbeställt transport till flygplatsen i alicante. miljontalet saker som fortfarande inte var nedpackade i resväskorna packades ned, och plötsligt började maxgränsen på 15 kilogram per väska vara ganska skrämmande nära. vid sista vägningen vägde våra bägge väskor 14,5kg stycket (plus att jag klämt ner cirka 3 kilo kläder i mitt handbaggage och sju kiloer saker i jussi resväska, hehe). det hade störtregnat hela natten och trottoaren utanför huset där transporten stod var i sånt sjysst skick att fyra par skor blev blöta omedelbart vi steg ut genom dörren.
väl på flygplatsen skiljdes vårt resesällskap åt. S & H skulle flyga hem från alicante, medan jag och jussi hoppade på en fullpackad flygbuss till alicante centrum. i alicante var vädret låååångt ifrån regn, vilket var en förbannat bra sak, tänkte vi, eftersom vi var tvugna att släpa våra baggage med oss på stan ett tag. så efter lite lunchuppköp och kånkande av väskor, tog vi oss an den spännande uppgiften att köpa bussbiljetter till valencia. det var ganska easypiecy, det svåraste var att hitta rätt perrong eftersom det stod valencia på ungefär varje buss, men ingen buss skulle egentligen just dit. dessutom var halva busstationen avspärrad med polistejp, och en städfirma höll på att gnugga bort torkat blod från stationsgolvet. lite spänning i tillvaron här då.
bussresan var gemytlig, vädret var så fint, och landskapen var sköna. jag pekade på ungefär varje sak genom fönstret medans tråkjussi läste en bok och inte hann studera landskapen alls. tråk var förnamnet ja. bussresan tog väl sådär 2½ timme och vägen cruisades i lodrät riktning rakt uppåt landet i ungefär 180 kilometer.
jaha. nu kan man bara stirra på bilden i någon minut och förstå situationen som väntade oss i valencia. det soliga vädret var long gone och den spanska våren hade tackat för sig och bytt pass med den sibiriska vintern (fast med regn istället för snö). och man måste kolla på det som antagligen var en gata, men som blivit en störtflod. planen var att hinna äta middag i valencia, innan vi skulle hoppa på bussen till flygfältet. en halv timme efter ankomst hade vi fortfarande inte hittat reda på hållplatsen som flygbussen skulle avgå från (som föreberedelse innan middagen), så vi tog till det allra sista och minst fungerande knepet och frågade på engelska den spanska informationdisken om vägen. först skakades det bara på huvudet, men när jag sen ansträngde mig och fick fram ordet "aeropuerto", sa mannen bakom disken "METRO! METRO METRO METRO!" och viftade vilt.
två timmar senare, när vi gått runt tre megakvarter släpandes på resväskorna i ösregnet, traskat bort från busstationen för att leta reda på den förbannade tunnelbanan som gubbstrutten i informationen dillade om, frågat ytterligare tre människor om hur i hela jävelens heliga helvete vi ska ta oss till flyfältet, fått två olika svar på den frågan (svar ett och två: "noooo ingleeeees!", svar tre: "eeeh, the... other... avenue... yes?"), började jag bli så frusen, hungrig, kall och ledsen att jag måste gå in i en butik och gråta av mig lite grann ungefär. om-vi-bara-kunde-vare-hemma-nuuu-önskafaktorn = desperata 100/10.
där vi sedan står i regnet som fortfarande vräker ner, gasar en knallgul buss förbi oss så det skvätter vatten upp på oss. och vad står det på bussen? JO, DET STÅR METRO BUS. jahaja! ingen ville bara upplysa den vilsne om att Metro faktiskt var namnet på ett bussbolag och inte vägbeskrivningen till tunnelbanan! vi ställer oss vid vad som skulle kunnat vara den rätta hållplatsen och ser ungefär tio flyggbussar köra raka vägen förbi oss hur jag än viftar. till slut stannar bussen vid oss för att låta någon stiga av, och jag bankar febrilt på dörrarna tills chauffören öppnar. så jag säger att vi måste till flygfältet och att vi inte kan förstå hur bövelen vi ska komma på bussen, och så snyftar lite teatraliskt på det. så chauffören muttrar surt nåt på spanska och viftar åt oss att komma in. jussi blir så glad att han erbjuder chauffören en 10 euros sedel somt tack. då slutar chaffisen sura och muttra, men tar inte emot pengarna ändå. flygbussen tar god tid på sig och kör igenom förort efter förort. så vi är framme på flygfältet precis 1½ timme innan flyget ska avgå. de effektiva fyra timmarna vi skulle spendera i valencia på stadsvandring och middag innan bussen till flygplatsen blev ju inte precis vad vi tänkt oss.
nå, väl på flygfältet kunde ju vi sedan konstatera att våra väskor sugit i sig sådär 1½ kilo exra vikt i form av spanskt ösregn. jag ville inte lämna bort en enda vinflaska eller godispåse eller annan souvenir, så jag packade om så mycket kläder i handbaggaget som bara fick rum i dom tillåtna 10 kilogrammen. jussi = lycklig och förstående (NOT). sen steg vi på planet till paris-beauvais och pustade ut och lät de nedrans vattenfyllda conversen torka så mycket de hann under flygresan (inte ett endaste jäkla dugg alltså).
två timmar senare, när vi gått runt tre megakvarter släpandes på resväskorna i ösregnet, traskat bort från busstationen för att leta reda på den förbannade tunnelbanan som gubbstrutten i informationen dillade om, frågat ytterligare tre människor om hur i hela jävelens heliga helvete vi ska ta oss till flyfältet, fått två olika svar på den frågan (svar ett och två: "noooo ingleeeees!", svar tre: "eeeh, the... other... avenue... yes?"), började jag bli så frusen, hungrig, kall och ledsen att jag måste gå in i en butik och gråta av mig lite grann ungefär. om-vi-bara-kunde-vare-hemma-nuuu-önskafaktorn = desperata 100/10.
där vi sedan står i regnet som fortfarande vräker ner, gasar en knallgul buss förbi oss så det skvätter vatten upp på oss. och vad står det på bussen? JO, DET STÅR METRO BUS. jahaja! ingen ville bara upplysa den vilsne om att Metro faktiskt var namnet på ett bussbolag och inte vägbeskrivningen till tunnelbanan! vi ställer oss vid vad som skulle kunnat vara den rätta hållplatsen och ser ungefär tio flyggbussar köra raka vägen förbi oss hur jag än viftar. till slut stannar bussen vid oss för att låta någon stiga av, och jag bankar febrilt på dörrarna tills chauffören öppnar. så jag säger att vi måste till flygfältet och att vi inte kan förstå hur bövelen vi ska komma på bussen, och så snyftar lite teatraliskt på det. så chauffören muttrar surt nåt på spanska och viftar åt oss att komma in. jussi blir så glad att han erbjuder chauffören en 10 euros sedel somt tack. då slutar chaffisen sura och muttra, men tar inte emot pengarna ändå. flygbussen tar god tid på sig och kör igenom förort efter förort. så vi är framme på flygfältet precis 1½ timme innan flyget ska avgå. de effektiva fyra timmarna vi skulle spendera i valencia på stadsvandring och middag innan bussen till flygplatsen blev ju inte precis vad vi tänkt oss.
nå, väl på flygfältet kunde ju vi sedan konstatera att våra väskor sugit i sig sådär 1½ kilo exra vikt i form av spanskt ösregn. jag ville inte lämna bort en enda vinflaska eller godispåse eller annan souvenir, så jag packade om så mycket kläder i handbaggaget som bara fick rum i dom tillåtna 10 kilogrammen. jussi = lycklig och förstående (NOT). sen steg vi på planet till paris-beauvais och pustade ut och lät de nedrans vattenfyllda conversen torka så mycket de hann under flygresan (inte ett endaste jäkla dugg alltså).
att pusta ut och hoppas på att resten av resan skulle gå vägen som planerat - tack, ropa inte hej förräns du kommit över ån. planen var att vi skulle "sova" följande natt på det franska flygfältet (som nog hetter paris-beauvais men som inte hade ett skvatt att göra med Paris och eiffeltornet). vårt flyg landade klockan halv elva, någon halv timme försenat eftersom det var så tusans dimmigt i paris (jag trodde att vi var dödens och att det skulle gå som för den polska presidenten). och vi fick våra väskor och såg ut en bra sittplats (av tiotalet som det bjöds på) i den iskalla terminalen. och så plötsligt kommer en väktare och säger åt oss att flygplatsen stänger om en kvart och att vi måste avlägsna oss. så då gjorde jag segerdansen ett tag och lattjade runt och tjoade av lycka.
väktaren var dock hemskt vänlig och frågade om vi klarar oss och sa att vi skulle vända oss till informationsdisken för att få reda på bussar och hotell. i informationen var bemötandet också mycket vänligt och tålmodigt. även busschauffören var så himla vänlig att situationen plötsligt inte alls kändes så jobbig, där man stod utan tak över huvudet i dyblöta kläder i dom franska minusgraderna och inte visste ett hum om nånting. dessutom blev man ju nästan förstummad över att precis varje kotte kunde engelska (jfr. spanien och den spanska attityden, hoho).
vi blev erbjudna ett billigt hotell en bit borta från flygfältet. hotellet var Formule 1 (höhö) och bjöd på rum för 36€/natt. rummet var minimalt, men med tanke på priset var läget mer än väl det var städat och snyggt och hade till och med riktiga täcken i sängarna. det fanns inget eget badrum, bara ett handfat, och toaletten i korridoren hade någon skitit ner så till den totala grad att till och med den hårdhudade herrn johansson fick kväljningar av att titta in i båset. cheers. så då passade vi den, hehe. vi hade ju inte ätit i valencia, och det franska flygfältet hade ju stängt alla restauranger, så vi fick finna oss i att köpa varsin dricka i läskautomaten på hotellet och knapra i oss mina förråd av spanska godsaker. donuts och kex och choklad. pyjamasparty it was.
efter några timmars sund sömn, vaknade vi strax innan sex för att återvända till flygfältet. herr johansson resonerade att om man talat med minst fem fransmän (check!), sovit en natt i en fransk säng (check!), sett en fransk katedral (check, den bongade vi genom bussfönstret när vi var på väg till hotellet) och ätit en baguette (check, det gjorde vi på flygfältet den morgonen!) med franskt ost (check, baguetten var fylld med chèvre!), så kan man nog säga att man varit till frankrike. men en liten bit av mitt hjärta blev nog kvar i den franska vårkylan och hos dom vänliga fransmännen, så France - we'll get back to you!
väktaren var dock hemskt vänlig och frågade om vi klarar oss och sa att vi skulle vända oss till informationsdisken för att få reda på bussar och hotell. i informationen var bemötandet också mycket vänligt och tålmodigt. även busschauffören var så himla vänlig att situationen plötsligt inte alls kändes så jobbig, där man stod utan tak över huvudet i dyblöta kläder i dom franska minusgraderna och inte visste ett hum om nånting. dessutom blev man ju nästan förstummad över att precis varje kotte kunde engelska (jfr. spanien och den spanska attityden, hoho).
vi blev erbjudna ett billigt hotell en bit borta från flygfältet. hotellet var Formule 1 (höhö) och bjöd på rum för 36€/natt. rummet var minimalt, men med tanke på priset var läget mer än väl det var städat och snyggt och hade till och med riktiga täcken i sängarna. det fanns inget eget badrum, bara ett handfat, och toaletten i korridoren hade någon skitit ner så till den totala grad att till och med den hårdhudade herrn johansson fick kväljningar av att titta in i båset. cheers. så då passade vi den, hehe. vi hade ju inte ätit i valencia, och det franska flygfältet hade ju stängt alla restauranger, så vi fick finna oss i att köpa varsin dricka i läskautomaten på hotellet och knapra i oss mina förråd av spanska godsaker. donuts och kex och choklad. pyjamasparty it was.
efter några timmars sund sömn, vaknade vi strax innan sex för att återvända till flygfältet. herr johansson resonerade att om man talat med minst fem fransmän (check!), sovit en natt i en fransk säng (check!), sett en fransk katedral (check, den bongade vi genom bussfönstret när vi var på väg till hotellet) och ätit en baguette (check, det gjorde vi på flygfältet den morgonen!) med franskt ost (check, baguetten var fylld med chèvre!), så kan man nog säga att man varit till frankrike. men en liten bit av mitt hjärta blev nog kvar i den franska vårkylan och hos dom vänliga fransmännen, så France - we'll get back to you!
runt middasgtid var vi framme i stockholm-skavsta på lördag. den flygplatsen hade ju inte precis heller nååånting att göra med själva stockholm, det tog nästan två timmar att komma till stan med buss från flygfältet. men bättre sent än aldrig. det var underbart att vara i stockholm igen. kylan var påfallande där man bara gick i den tunna vårjackan och såg på måsar (intresseklubbsvarning) och sökte något att mätta ett stycke dödshungrig mage på.
vi orkade inte söka speciellt länge, och när vi såg skylten med Wok House, sa herr johansson att det inte fanns andra alternativ - det var nu eller aldrig, och så gick vi in där. man kunde få varje vanlig köttportion med soyastrimlor istället, så det vegetariska utbudet var fantastiskt och jag var så himmelens glad över att få vara "hemma" i den helvanliga kulturen där vegetarisk mat är något som inte är den mest konstiga och sällsynta grejen i hela världen. maten var klar på noll tid och vi var så lagom belåtna, mätta och sömniga när vi var färdiga.
vi hade fortfarande någon evighetstimme på oss innan båten till åbo skulle avgå, och jag föreslog att vi ju kunde spendera lite tid i gamla stan då va. jussi var så hemskt lycklig över att få släpa på resväskorna i folkträngseln på kullerstenarna, heheheheh. jag ville hemskt gärna besöka en och annan souvenirbutik, och jussi sa att han mer än gärna stod kvar utanför och väntade med resväskorna. snel_kile_87.
jag som hade tänkt köpa den där dalahästen fick ta mig i kragen och tänka på att det nog inte var rätt tillfälle för det just nu, och nöjde mig med att beundra dem i varje skyltfönster och bara köpa med mig en röd liten dalahästmagnet istället. we'll get back to you too, stockholm! sen kilade vi via ett litet coop och köpte med oss det nödvändiga - bonaqua silver i varierade smaker, samt zoo-apor!
jag har kanske aldrig varit så trött i hela mitt liiiv som jag var då vi äntligen kom ombord på båten och fick tag på vår hytt. vi gjorde hypersnabba inköp på taxfreen (läsk, dumle och hallonbåtar) och gick sedan till hytten för att tömma dumlepåsen på en minut och sedan däcka på en sekund.
på söndagsmorgon höll jag på att bli knäpp i skallen av alla miljoner väckningar som vikingline ordnade åt passagerarna som skulle stiga av. jag ville ju bara sova tio timmar till i det sköna båtgunget, hehe. resväskorna var fortfarande blöta och alla ljusa plagg var bruna av det leriga vattnet på valencias gator. fancy! så vi fortsatte resan från hamnen hemåt med buss i ofräscha kläder - klockan elva var vi sen äntligen hemma.
och så var det med den spanienresan.
hemresan ser vi till att sköta lite mindre invecklat nästa gång då va, hehe.
annars får resan tio poäng, och så inväntar vi den tillsvidare oinplanerade trippen till frankrike!
No comments:
Post a Comment