idag skulle jag faktiskt kunna titulera mig själv "SURKÄRRING OF THE YEAR 2008". så grattis till mig, till den nya titeln, och välkommen på kaffe med dopp närsomhelst nu.
den här dåliga dagen började egentligen igår:
1. jag infann mig på jobbet lite efter halv fyra. jag dammsög fjädrar och var flitig tills klockan nio. under dessa fem timmar, hann jag slå huvudet ett tiotal gånger, armen ett tjugotal gånger, tårna ett trettiotal gånger, och ryggsäcksdammsugaren hann skava sönder ryggen totalt på mig (den är rödblå idag).
2. igår skulle jag alltså låsa hela fabriken, eftersom jag var sisteman att lämna stället. fabriken ligger belägen på en väldigt taskig plats, där det bara är mörkt, mörkt, mörkt samt massa konstiga uthus. fabrikens maskiner knarrar, väser och ylar lite grann nu som då, och man får kalla kårar mest hela tiden. att låsa fabriken: lås efter lås efter kod efter kod. VEM sätter ett sådant ansvar på MIG, klantapa nummer 1? efter att jag fått bort känslan av att jag snart skulle misslyckas med utkodandet och få på tusen sirener, samt låtit bli att gråta några stressiga/barnsliga ångesttårar och peppat mig själv, skred jag till verket. efter många mycket oförskönade svordomar och förbannelser, var operationen avklarad och jag stod utanför den låsta dörren. jag ringde jussi och sa att jag var klar och J sa att han skulle komma genast. jag ställde mig i ett avskymt skrymsle för att vänta, så att ingen möjligtvis skulle se mig och gå på mig eller nåt sånt. det går någon minut, det kommer en bil och det är inte jussis silver-seat utan en bil från väktarfirman. oh herregud vad jag skäms. jag fattar genast att jag inte kan stå och gömma mig i busken, utan hoppar fram så väktaren bli skrämd och svär, och jag ursäktar tusenfallt mitt misstag, att jag slagit fel kod eller gjorde något annat fel, och mitt i allt ursäktande kommer äntligen J och jag säger "ursäkta och godkväll" och går innan väktaren hinner säga något mer än "jaha. så det var bara du, då, som inte kunde koda dig ut" i en jättesur ton. sen sätter jag mig i Js bil och börjar grina för att jag uppenbarligen är världens klantigaste och otekniskaste människa.
3. vi kom hem, åt, duschade, somnade. mycket gemensam tid den dagen. 40 minuter. hurra.
4. jag vaknade till en ny dag och till nya bestyr. efter alla morgonsysslor var jag försent på gång, och trampade som en galning på cykeln - i ungefär 2 minuter tills kedjan gick ur sin gängor och jag trampade tomt. i ungefär 10 minuter försökte jag få metallskrothögen (aka 'cykeln') till något användbart igen. när jag äntligen lyckats med detta kedje-spektakel, var jag JÄTTEförsenad till jobbet och JÄTTEOLJIG om fingrarna.
5. efter en timme på jobbet började jag må illa, och under följande 90 minuter kräktes jag fem gånger. sen var jag tvungen att inse att jag inte kunde jobba samtidigt som jag kräktes hela tiden, så jag åkte hem och är sjukskriven nu.
för att bota min kropp som mår konstigt har jag ätit isglass. isglass hjälper alltid och isglass botar allt. men jag måste hitta en ordentlig dunderkur tills imorgon: imorgon innebär ju österbotten och familjen och syrrans 18års-fest! jag vill verkligen inte missa det, och jag saknar mamma så mycket också......... ÅÅÅÅHHHH. dessutom är jag vrålhungrig och vill gärna käka nåt annat än isglass, men kylskåpet bjuder endast på följande alternativ: coctailgurka eller kattmat (eller möjligtvis gammal mjölk). nä tack...
den här dåliga dagen började egentligen igår:
1. jag infann mig på jobbet lite efter halv fyra. jag dammsög fjädrar och var flitig tills klockan nio. under dessa fem timmar, hann jag slå huvudet ett tiotal gånger, armen ett tjugotal gånger, tårna ett trettiotal gånger, och ryggsäcksdammsugaren hann skava sönder ryggen totalt på mig (den är rödblå idag).
2. igår skulle jag alltså låsa hela fabriken, eftersom jag var sisteman att lämna stället. fabriken ligger belägen på en väldigt taskig plats, där det bara är mörkt, mörkt, mörkt samt massa konstiga uthus. fabrikens maskiner knarrar, väser och ylar lite grann nu som då, och man får kalla kårar mest hela tiden. att låsa fabriken: lås efter lås efter kod efter kod. VEM sätter ett sådant ansvar på MIG, klantapa nummer 1? efter att jag fått bort känslan av att jag snart skulle misslyckas med utkodandet och få på tusen sirener, samt låtit bli att gråta några stressiga/barnsliga ångesttårar och peppat mig själv, skred jag till verket. efter många mycket oförskönade svordomar och förbannelser, var operationen avklarad och jag stod utanför den låsta dörren. jag ringde jussi och sa att jag var klar och J sa att han skulle komma genast. jag ställde mig i ett avskymt skrymsle för att vänta, så att ingen möjligtvis skulle se mig och gå på mig eller nåt sånt. det går någon minut, det kommer en bil och det är inte jussis silver-seat utan en bil från väktarfirman. oh herregud vad jag skäms. jag fattar genast att jag inte kan stå och gömma mig i busken, utan hoppar fram så väktaren bli skrämd och svär, och jag ursäktar tusenfallt mitt misstag, att jag slagit fel kod eller gjorde något annat fel, och mitt i allt ursäktande kommer äntligen J och jag säger "ursäkta och godkväll" och går innan väktaren hinner säga något mer än "jaha. så det var bara du, då, som inte kunde koda dig ut" i en jättesur ton. sen sätter jag mig i Js bil och börjar grina för att jag uppenbarligen är världens klantigaste och otekniskaste människa.
3. vi kom hem, åt, duschade, somnade. mycket gemensam tid den dagen. 40 minuter. hurra.
4. jag vaknade till en ny dag och till nya bestyr. efter alla morgonsysslor var jag försent på gång, och trampade som en galning på cykeln - i ungefär 2 minuter tills kedjan gick ur sin gängor och jag trampade tomt. i ungefär 10 minuter försökte jag få metallskrothögen (aka 'cykeln') till något användbart igen. när jag äntligen lyckats med detta kedje-spektakel, var jag JÄTTEförsenad till jobbet och JÄTTEOLJIG om fingrarna.
5. efter en timme på jobbet började jag må illa, och under följande 90 minuter kräktes jag fem gånger. sen var jag tvungen att inse att jag inte kunde jobba samtidigt som jag kräktes hela tiden, så jag åkte hem och är sjukskriven nu.
för att bota min kropp som mår konstigt har jag ätit isglass. isglass hjälper alltid och isglass botar allt. men jag måste hitta en ordentlig dunderkur tills imorgon: imorgon innebär ju österbotten och familjen och syrrans 18års-fest! jag vill verkligen inte missa det, och jag saknar mamma så mycket också......... ÅÅÅÅHHHH. dessutom är jag vrålhungrig och vill gärna käka nåt annat än isglass, men kylskåpet bjuder endast på följande alternativ: coctailgurka eller kattmat (eller möjligtvis gammal mjölk). nä tack...
hoppas dina sjukbaciller hoppade på den sura väktaren! krya på dig!
ReplyDelete