the boss said

scenariot som gör mig så ARG:

chefen ringer. vill stämma träff om 2½ minut rakt över gatan. OKEJ. vi ska på palaver till K som jag städar på andra plats om morgnarna. jag säger att jag har brått. och chefen säger att jag bara behöver bli kvar en stund. 22 minuter. sen får jag lov att gå. men FÖRST måste den förbannande tanten diskutera några saker, och medan hon diskuterar med mig stirrar hon på min mellankropp i cirka två hela minuter. OKEJ, det känns INTE OKEJ. (föreställ dig vår konversation där jag under hela tiden jag talar med dig glor sönder mig på din mage. ah, skööönt!)
du-skulle-väl-kunna-äta-lite-mer-vad-äter-du-under-dagen-riktigt-du-krymper-hela-tiden-och-inte-finns-det-mindre-storlek-av-kläderna-heller-ojojojojoj-äter-du-alls (plus mycket därtill)?

detta hela framför fem stycken av kontorskvinnorna som är med på palavern. åh-gode-gud. jag håller på att skämmas ihjäl. och det är TREDJE gången hon gör detta inför någon av våra kunder. våra arbetskläder är unisexmodell, och det betyder att mina kläder är i MANstorlek XS. det är inte konstigt att de sitter illa och behöver bälten och saker som ska hålla dem uppe. dessutom äter jag så jävla mycket. det är alltså SANT att jag äter lika mycket (om inte mer) som min man, som väger 40 kilo mer än mig och tränar varje dag. och jag går inte upp i vikt och JAG GÅR INTE NER HELLER av dessa cirka 3000-1000000 kalorierna.

jag frågar inte henne vad hon gör för att tänja på sin dubbelhaka så duktigt som hon gör, så hon ska väl låta bli mig. dessutom är hon en satkärring som inte verkar ha några varma känslor för någon annan människa i hela världen än för sig själv. utan några sympatier eller empatier. och varför gör hon en scen av det inför alla människorna? åh jag blev så sårad och äcklig och arg och (tusen saker till).

tack för denna lilla avreagering. nu ska jag handdukstorka håret och krypa till kojs.